Teegz and Sars in concert… And studio.

Calgarys popduo är tillbaka med ett nytt album och i måndags var de på Debaser Medis för att lansera den. Och jag var förstås (?) där.

Först några ord om albumet innan jag går vidare om spelningen och de enskilda spåren.

Det heter Sainthood och är i stora drag precis i linje med det som systrarna har producerat sedan 2004, och ni som har varit mer lite längre vet att jag känner mig rätt hopplös angående den utvecklingen. Allt från musiken och texterna till den visuella profilen känns så in i helvete instängt, förutsägbart och tonårsorienterat att man egentligen borde bojkotta, men som jag också har sagt tidigare, Tegan & Sara är i praktiken det enda band som jag började följa under en period när det fortfarande inte hade skett ett genombrott. När jag var och såg dem 2003 på Debaser Slussen – då de var förband åt Hot Hot Heat – var jag antagligen en av typ tio pers som var där för att se just dem och inget annat. Nu har jag i och för sig slutat följa deras äventyr på samma sätt som tiden efter den konserten, men tydligen räcker den kopplingen för att jag ska skaffa plattan och köpa biljetten till konserten.

Med instängt menar jag att det är åt indie/New Wave-hållet. Mer pretentiöst än ironiskt. Mer romantiskt än humoristiskt. På ett förutsägbart sätt ska alla elektroniska inslag representera kreativitet. Gitarrerna är mer rytmiska inslag än melodiska. Tegans låtar är fortfarande bland de sämre. Motsatsen gäller på If It Was You (2003).

Sen saknar jag också för första gången på länge några av Saras härliga emotionella kämparslogans från låtar som ”We Didn’t Do It”, ”Like O, Like H”, ”Relief Next To Me”, (det osläppta) ”Trouble” och så vidare.

Men allt som allt, efter ett par lyssningar, tycker jag nog att det är mindre svagt än föregångaren The Con (2007). Mycket är sig likt, men den lilla skillnaden handlar om något så enkelt som att det finns färre dåliga låtar på Sainthood. Jag tycker inte att den lilla gradskillnaden är tillräcklig för att jag ska utsäga något gott om framtiden. Mest besviken är jag på Tegan och inget tyder på att hon ska bli lika kunglig som hon var för 6-7 år sen. Men just nu känns det inte lika negativt som det gjorde när jag hörde den första singeln. Det beror på att jag har charmats av tjejernas långa mellansnackepisoder under konserten. Jag fick tag på plattan bara några dagar innan spelningen.

Som alltså var ganska så okej med de förutsättningar som lades upp. Det spelades bara en låt från tiden före 2004. En handfull låtar från So Jealous beskrev TS som ”old stuff”. Jovars. Men det var en betydligt bättre stämning än för 1,5 år sen när de spelade på Nalen. Just för att Nalen var så fel. I måndags var det ibland långa körsträckor som man bara fick utstå, men andra kortare perioder var det rentav inspirerande. TS var på bra humör. Tydligen finns det en inglasad balkong på Debaser Medis som blev en återkommande referenspunkt under resten av spelningen, efter att det hade skrämt Tegan efter den första låten. Och till skillnad från vad den länkade recensionen anger så var det Sara som skämtade om att Sverige kanske är ett så progressivt land att de låter folk från fängelset komma ut för att se TS. Tegan gjorde också en referens till The Scatman, vilket är hur kul som helst.

Så till låtarna på skivan:

1. Arrow – Rytmisk och monoton electropop. Helt okej vid första intrycket, men kan vara lite retsam efter ett tag.

2. Don’t Rush – Som en sämre kopia av öppningsspåret. Vilket demonstrerar hur Tegan är under isen.

3. Hell – Den första singeln från albumet är också en av de klart sämre låtarna. En klaustrofobisk liten rockare som faller platt.

4. On Directing – Det här var initialt min favoritlåt på hela albumet. När gitarrintrot först börjar tänker man att det ännu en trött kopia, men plötsligt övertas låten den fylliga basen och de hårda slagen.

5. Red Belt – Duttidutt, duttidutt. Gör varken mer eller mindre. Ganska medioker med andra ord. Jag gillar lite början av refrängen bara för att jag åtminstone känner lite av det där Sara-goes-stormtrooper.

6. The Cure – Den här är rätt lustig för att det låter som en popversion av ”Wicked Games” (Chris Isaac, den danska modellen etc.). I helhet okej. Bättre live.

7. Northshore – Vilken titel! Jag älskar den. Det är som We’re Tegan and Sara. This is Canada, motherfucker. Don’t mess with the NORTHSHORE. Fucker. Mother. Ja, okej. Själva låten är sådär lagom rock ‘n’ roll i New Wave-format. Känns lite småfalskt och räddas mest av bakgrundssången på den senare hälften. Var dock väldigt bra live.

8. Night Watch – Okej refräng med den mörka, nästan jazziga vibben. Annars kanske inte så jättemycket att hänga i julgranen.

9. Alligator – Det närmaste TS har kommit att göra discomusik så långt. Och även om jag inte skulle vilja att det blev något koncept för hela bandet, så är låten i sig en av enstaka som är riktigt bra.

10. Paperback Hero – Tegan drog en bakgrundshistoria om denna under spelningen. Tydligen gjordes låten först digitalt av Tegan, och berabetades av Sara. Det lät som europeisk dansmusik (det var här Scatman kom in) eller old school Madonna (ingen kan missa den passningen när Sara sjunger raden ”a material girl”). Men när det väl skulle göras klart i studion med riktiga instrument, då funkade det inte riktigt på samma sätt. Det lät som det gör nu. Jag har inga problem med låten alls. Den är rätt gullig.

11. The Ocean – Mjä. Tegan försöker, och det går att tolerera, men särskilt bra är det inte.

12. Sentimental Tune – Man kan väl tycka att låten summerar hela TS-repertoaren de senaste fem åren. Smågulligt, men berör inte så värst mycket.

13. Someday – Har en rätt skön psykedelisk-ish melodislinga, men i det stora hela är intrycket inte större än att när de framförde den live så var det kul hur Tegan ibland började låta som en MC.

Läs även andra bloggares åsikter om debaser, tegan, sara, pop, wave

Skicka ut dem

Knappt har jag noterat Lena Anderssons heroisering av rasister innan Hanne Kjöller kommer med en favorit i repris som är än mer motbjudande. Även om det inte förvånar.

Nu blev det plötsligt väldigt intressant att ifrågasätta vem som betalar ”nolltaxeraren” Mehdi Ghezalis resor till Pakistan och så vidare. Språket är annorlunda men budskapet detsamma: Mehdi Ghezali har etniska rötter i sydöst. Hur pålitligt är han egentligen? Vad har han för fuffens för sig? Vem betalar hans resor?

Medan resten av oss har undrat om Ghezali är en idiot som grävt sin egen grav, eller om han fortfarande är offer för en särskild världsordning och så vidare, har Kjöller fiskat efter det allra viktigaste (eller inte): Hur går Ghezalis ekonomi ihop?

Är man desperat nog att söka efter argument till hennes försvar så kan man alltid ta fram att finansieringen av hans resor hänger ihop med kopplingar till någon hemlig organisation, men det är så långsökt att jag inte kan köpa det. Det är inte billigt att resa till Pakistan, men det är inte heller någon ouppnåelig lyx för en genomsnittlig människa i Sverige.

Även i somras var Kjöller ute efter att spekulera i hur blattar i Sverige snor pengar från ”oss” icke-blattar. Då var det Uppsalapappans inkomster som var relevant och inte hans brott.

De tar över – Version 2.0 (Intellectual)

Jimmie Åkesson är ingen bildad man. Därför kommer han inte undan med sina påhopp. När han förklarade hur Islam och muslimer är ett hot mot Sverige för någon månad sen anklagades han för hets mot folkgrupp av många irriterade läsare.

Om reaktionerna var till hans fördel eller nackdel låter jag vara osagt. Det känns inte som att det var något märkvärdigt med det hela utöver det att den hade publicerats i Aftonbladet. Det han gjorde var att slå in öppna dörrar. Det har nu gått åtta år sen främlingsfientligheten i Sverige började uttryckas i termer av religion istället för etnicitet. Verktygen är annorlunda, målet detsamma.

DN-kolumnisten Lena Anderssons opinionartikel i dagens DN (21/11, s. 4) är i det stora hela samma sorts uttryck för det hotbild som Islam utgör i vårt samhälle idag. Ironiskt nog är Andersson inte ens till utseendet särskilt olik Åkesson, vilket borde få den sistnämnde att gräma sig över att han inte skaffade sig ordentlig humanistiskt bildning i yngre dagar. Då hade hans röst tagits emot på ett annat sätt än den gör idag.

Artikeln har fortfarande inte publicerats på DN.se av någon anledning. Tesen är inte helt tydlig, men problemet är det: Islam.

Med referenser till ett inslag i TV-programmet Existens menar Andersson i princip att muslimskt fundamentalism har, ända sedan 1989 års reaktioner på Salman Rushdies Satansverserna, gjort stora framsteg under dessa senaste 20 år och att Khomeinis fatwa har legitimerats av vårt samhälle. Detta hänger ihop med att en utställning varit försiktig med att visa kortfilmen Submission, skapad av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali. Särskilt det att en ansvarig har pratat med en religiös auktoritet om innehållet i filmen innan ett urval av scener har gjorts är – enligt Andersson – det ultimata sveket mot det fria ordet och de som lider av förtryck inom Islam och andra (yeah, right) religioner.

Inte en enda gång i den relativt långa kolumnen yttrar Andersson ett enda ord om vad personerna bakom filmen Submission egentligen har sagt om Islam och muslimer tidigare. Vilket, för den läsare som inte vet, handlar om grovt rasistiska uttryck. Att detta inte skulle vara relevant för hur filmen ska tolkas är otroligt naivt, och att Andersson medvetet vilseleder läsaren är olyckligt. Det är just det som gör att filmen har anklagats för att vara rasistiskt. Den är gjord av rasister. Det har inget med någon jävla fatwa och dess påstådda påverkan att göra.

Vad som sen är så otroligt fel med att vara försiktig innan man släpper igenom vad som helst till en utställning kan man fråga sig. Om man vill vara retorisk.

Sanningen är att det finns en sån klar koppling mellan det sverigedemokratiska mantrat om att ”Sharia kommer att införas i Sverige” och Lena Anderssons sjuka resonemang om hur vår ”yttrandesfrihet” hotas av extrema muslimer. I båda fallen handlar det om en enorm rädsla för vad som kan hända om muslimer överhuvudtaget får en röst i debatten utan att avsäga sin tro.

De tar över. Vi kan inte göra som vi vill.

Det allra mest tragiska med dessa verklighetsfrånvända utlägg är att de föder just den kulturalisering som det talas om i artikeln. Vad händer med unga minoriteters tilltro för det etablerade majoritetssamhället när dess företrädare så omdömeslöst hanterar rasistiska attacker mot minoriteter med hänvisningar till ”yttrandesfrihet”?

Onekligen ligger Stockholms innerstad och Norra Botkyrka på två olika planeter.

Läs även andra bloggares åsikter om demografi, rasism, Stockholm, åkesson

Inget förutom det där enda

”Whoah!”, som Al Pacino skulle ha sagt; bloggens tempo har sjunkit rejält sen somras när bloggen ständigt matade läsarna med kommentarer om diverse nyheter, både utrikes och inrikes, kombinerat med en massa anekdoter från förr.

Jag kan inte förklara varför. Med kan menar jag att jag har blivit nojig om det där som på sistonde varit omtalat i media; om hur mycket man riskerar för sin framtid när man lägger ut saker på nätet. Visserligen handlar det mer om att folk exponerar sig nakna på porrelaterade sajter och så vidare, men det finns nog mycket jag skulle kunna säga som skulle kunna se illa ut för den som inte känner mig, vilket på olika sätt skulle kunna påverka mitt liv. Oddsen är ganska höga för det, men man vet aldrig.

Säg att jag under en av de där dagarna när jag jobbade med småbarn i Nykil, skulle komma hem efter en stressig början på veckan, och kläcka ur mig något i stil med ”jag hoppas att en galen terrorist kommer och spränger skolan imorgon så att jag slipper ungjävlarna”. Alla som känner mig skulle förstå att det är ett skämt, och antagligen också se det roliga i det eftersom de förstår mitt språk.

För en annan skulle det framstå som något helt annat.

Vad man får och inte får säga beror helt enkelt på vilka förutsättningar man har som medborgare i Sverige, hur mycket social status man har skaffat sig etc. När den romantisk-modernistiskt rebelliske tänkaren eller konstnären på olika sätt förklarar sitt avståndstagande från samhällsnormerna, ibland på ett väldigt aggressivt sätt, så kan han göra det för att han eller hon ofta kommer från en – socialt – väldigt trygg bakgrund som ger honom olika typer av resurser. En kommer att kalla honom för hjälte (lustigt hur jag bara en av tre gånger garderade med att det kan vara en hon). En annan kallar honom för privilegierad.

Han är hursomhelst inte jag. På gymnasiet fattade jag inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, IT, samhälle, integritet, modernism, romantik, konformitet

Stockholmsnätter

Då och då stöter jag på det värsta från det svenska 90-talet som jag slänger in här för att påminna mig själv och alla andra som är tillräckligt gamla att vad man än tycker om dagens utbud av popkultur i Sverige, så var det ju faktiskt annat som var illa med det här landet på den tiden än det gamla vanliga snacket om nyfascismens spridning i Europa som i Sverige avspeglades i Ny demokratis framgångar och alla nynazister och wannabe-nynazister.

Som typ det här:

Om den här länken tas bort inom en snar framtid så kan jag skriva här att videolänken ovan är Stakka Bo.

Jag får verkligen obehagliga känslor när jag ser det. Verkligen. Det ger mig kalla kårar. Jag blir smått deprimerad. Svårt att sätta ord på det men… Det får mig att tänka på hur isolerat det fortfarande var här uppe på den tiden. Det är som att Johan Renck ska göra en egen variant av diverse ”coola” saker som var inne i England och USA, packetera det och servera det för oss för att det finns ingen annan som kan göra det. Eftersom alla våra unga förortsbor i dessa pre-Latin Kings-tider var upptagna med att kämpa om mänsklig värdighet mot rasismen, så ska en affärsman som Stakka Bo komma fram och vara lite lagom hipp. Ugh. Tanken på Stockholms uteliv kombinerat med de bilderna och den musiken är verkligen tragiskt. Det kan, by the way, inte vara kul för Stockholm att ha detta och E-Type på sitt samvete.

Något för DN På stan att tänka på när de ska intervjua ”veckans lantis” som är Marcus Birro, Promoe eller någon annan som inte är tillräckligt sofistikerad som en Stakka Bo och hans gelikar som 1993 hänger runt någonstans och ska ta del av saker som är ”schysst”. Ja, jag är ironisk.

Och där gjorde jag åter reklam för DN. Typiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om stakka, 90-tal, e-type, tlk

Twitterreflektion

I somras skrev jag att jag skulle börja twittra och att eftersom jag inte har någon mobil, så skulle jag ta ut min laptop med mig varje gång jag är utomhus. Det här mer satir, sarkasm och seriositet är inte alltid så lätt som man tror. Det var förstås ett skämt. Jag såg aldrig någon ekorre och jag tyckte aldrig att det var värt att upplysa läsarna om att jag har haft ett telefonsamtal.

Frågan är om twittrandet har gått ner sig eller om det bara är jag som av olika anledningar har slutat se såna referenser. Senast var ett par veckor sen när fotbollsspelaren Charlie Davis råkade ut för en bilolycka. Kort innan hade det kommit en twitter om det underbara i att hans landslag USA nyss hade kvalificierat sig för VM.

Att driva med twitter är förstås lika förutsägbart som… [Fyll i något övertjatat som ni har tänkt på nyligen.]

Det är väl därför som jag valde något som snarare kan likna rollspel.

Jag vet inte om det är fel att twittra. Jag förstår lockelsen, och skulle säkert själv vara intresserad av vissa personers twittrande. Många av våra allra roligaste observationer sker i den spontana vardagen. Men skepticismen till fenomenet är givet av det faktum att det är ännu ett uttryck för medialt beroende. Den som väl har fått för sig att twittra lär göra det till en vardagsrutin. Snart slutar man fråga sig själv vad det är man gör. Man bara gör det. Och därmed uppstår ännu ett inslag av isolation, kan man tycka. Istället för att prata med folk kommunicerar man med sina läsare genom att twittra.

Många tycker säkert detsamma om det här med att blogga, men det håller jag absolut inte med om.

Bloggar kan se ut hur som helst. För vissa är det något av en dagbok och då är kopplingen till twitter och IT-beroende tydligare. Men i andra fall är det bara del av ett politiskt forum, för att ta motsatsen. Det finns kanske bara en gemensam nämnare för alla bloggar, och det är att man kan publicera sina tankar för allmänheten utan att få godkännande från någon form av auktoritet.

När vissa så säger att man inte har fattat det här med att blogga, så finns det väl egentligen inte så mycket att fatta? Finns det något att fatta med krönikor på en tidning? Många av mina texter på den här bloggen skulle lika gärna kunna klassas som krönikor, även om jag i regel är mindre hämmad av tanken på hur mina ord ska mottas. För det första har jag inte i närheten av lika många läsare som en tidningskrönikör. För det andra har jag inga chefer. Jag får inte betalt för det heller och har därmed inget att förlora.

* * *

Apropå gamla blogginlägg som behöver en förklaring. Jag var lyrisk över det här med att sänka tempo på rocklåtar via VLC. Nu har jag gjort samma gamla misstag att gå med på att uppdatera programmet för att få nya funktioner. Resultatet är att jag visserligen kan sänka tempot på låtar fortfarande, men jag får inte den där autentiska känslan av att lyssna på nedstämda strängar. På något sätt ändras inte tonerna. Så, det där får ses som en historisk upplevelse nu.

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, bloggosfär, IT, kommunikation

Där problemen inte existerar

DN länkar till den här smörjan till krönika av folkpartisten Jasenko Selimovic där den antisocialistiska- och liberalismglorifierande tesen är lika desperat som vanligt. Om man inte kan försvara det kapitalistiska samhällets klassamhälle – en kamp som den svenska högern har förlorat för längesen – så måste man hitta på en annan anledning till att avfärda ideologin, och där har det ju mycket förutsägbart handlat om att statens strävan efter att jämna ut systematiska orättvisor kallas för förmynderi.

Selimovic talar om hur socialister resonerar om ”svagas” plats i samhället, men om han skulle ta sig ur den bubbla som är hans üntermenschteori, så skulle han också förstå (eller erkänna) att ur ett socialistiskt perspektiv så är människors misär inte en spegling av deras svaghet utan av ett orättvist samhälle.

Hans slutsats är att socialismen fortfarande är ett populärt ideologi eftersom den är grundad på barnens naiva världsbild, och Sverige vill leva i Astrid Lindgrens värld.

Och om ni inte redan har räknat ut det så menar han förstås omvänt att liberalismen utgår från den vuxnes världsbild, där samhällsproblemen är en del av livet och det är individens ”ansvar” att göra något åt sin situation (Selimovic får gärna ta en runda ut till Vårberg och predika detta för ”de svaga”).

Även här har han fel, men det är väl inte så lätt att förstå det om man själv befinner sig i en sagovärld.

Kanske är inte Astrid Lindgren det bästa exemplet på en högervärld, men ur ett liberalt perspektiv finns det liksom i sagornas värld inga systematiska orättvisor i samhället. En djupare maktanalys lyser med sin frånvaro, när alla orättvisor i princip är resultatet av människors dåliga val. De som är framgångsrika i det kapitalistiska samhället är det för att de har tagit sitt ansvar, medan dräggen därute som hamnat utanför har sig själva att skylla. Det är deras förlorarmentalitet (direktimporterat från USA) som ligger till grund för deras olycka. Att dessa människor alla verkar komma från liknande bakgrund är en fråga som inte är särskilt intressant. Men kanske är det då genetiskt? Tough luck.

Läs även andra bloggares åsikter om selimovic, liberalism, socialism, maktanalys, orättvisa

This Race

Nästan så att jag bara skriver om musik när det är något som har stört mig eller gjort mig besviken. Eller att jag kritiserar likriktningen. Så här kommer några ord om något utanför den vita bubblan.

Jag hade länge ganska svårt för att förstå reggae. Bland annat så var det kanske så att det inte kunde gå hem hos mig eftersom jag under en period i de senare tonåren nästan enbart lyssnade på gitarrorienterad populärmusik. Det som handlade mer om rytmen kunde jag inte riktigt förstå.

Dessutom hade jag inga kanaler som kunde leda mig till något annat än Bob Marley eller diverse MTV-skräp som man såg under barndomen, typ Inner Circle (inget ont om dem).

Jag försökte just med Bob Marley. Lite tidigare saker. Inte alls dumt, men inte heller blev det begripligt för mig varför han kunde vara så extremt populär.

Men sedan stötte jag på Burning Spear.

Han har hållit på omkring 40 år nu, så jag kan inte säga så mycket om hela hans katalog, men det som jag har hört har fått mig att känna samma närhet till musiken som i fallet med andra genrer som jag varit mer bevandrad med.

Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte honom. Men den här samlingsplattan  – Creation Rebel (2004) – rekommenderas:

Det är ingen best of-samling, mer rariteter och tidigare outgivet material. Vilket innebär att det finns mycket styrka, mycket råhet och mycket skärpa.

Vad jag ska säga mer om det vet jag inte. Att skriva om musik är särskilt svårt när det kommer till positiva omdömen. Vilket ofta leder till vaga uttryck om att det är så ”fantastiskt”, ”briljant” och så vidare.

Plattan är helt enkelt jäkligt bra, och låten ”Down By The Riverside” är utan tvekan bland de tio bästa låtarna jag någonsin har hört. Den har precis allting. Vacker sång, tung bas med lekfulla rytmer, skarp- och oförutsägbart gitarrspel, och en luftig och svajig orgel och en välskriven melodi.

Läs även andra bloggares åsikter om burning, spear, reggae, rastafari

Jag åkte upp från Trångsund

Hittade den här fantastiska bilden av en slump nyligen. Här hittade jag den. Känner inte till originalkällan. Kan mycket väl ha gjorts av konservativa Obama-kritiker som gärna vill påstå att liberalvänstern i USA är ett uttryck för den övre medelklassens snobbiga värderingar. De själva talar för ”folket”. Ibland har de fog för det. Ofta inte. Jag tycker i alla fall bara att bilden är väldigt rolig. Öppen för tolkning.

Step By Step

Det är märkligt vilka betydelselösa saker det är som jag dröjer med att ta in i mitt liv. Jag har aldrig varit på en golfklubb. Aldrig varit på Lindingö. Aldrig haft ett däggdjur i de hem där jag bott. Det har att göra med mina principer, min sociala ställning och min uppfostran.

Däremot är det lite märkligt att jag under de 7,5 åren som jag haft egen lägenhet, aldrig haft en brödrost. Jag skaffade det nyligen. Under lika långt tid hade jag aldrig haft kaffe i lägenheten. Nu har jag Nescafé. Det kan vara nåt som underlättar min kamp mot den svenska morgonens mörker om vintern.

Och sen har jag köpt ett Pink Floyd-album för första gången i mitt liv. Jag har alltid haft en stark känsla om att Pink Floy är ett band som aldrig kommer att ha något med mig att göra. Jag har en fördom mot folk som gillar Pink Floyd. Grunden i fördomen handlar om att de är osympatiska människor. Sen kan det handla om sociala skillnader eller att de är musiknördar. Spelar mindre roll. Det gemensamma är människor som är främmande för min vänskapskrets. Å andra sidan har jag folk som gillar Rush och Yes, så det kanske är lite av en slump.

Hur som helst, jag hade inga planer på att köpa och hade inte tagit något beslut. Men jag beställde ett par skivor från CDON och de erbjöds jag att köpa en remastrad variant av The Dark Side of the Moon för 9 kr. They made an offer I couldn’t
refuse.

Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, princip, golf, floyd, psykedelia