Pendlarkrigaren
En reflektion om en kille som gjorde intryck på mig under mina pendlingsmånader som nyligen avslutades.
Jag brukar ofta känna att jag inte bryr mig om hur jag uppfattas om min omgivning, delvis för att jag ofta just inte bryr mig, inte orkar bry mig. Men som jag så många gånger har antytt förr; till viss del bryr jag mig väldigt mycket. Tyvärr.
Ett sätt på vilket man visar att man bryr sig är angelägenheten om att inte synas för mycket offentligt. Ha inte på dig märkvärdiga kläder, låt inte för mycket, prata inte för högt. Et cetera.
Varje morgon på perrongen så jag killen som inte brydde sig lika mycket. Han som kom till perrongen med en liten sportcykel och en massa sportiga kläder som han delvis bytte under tiden som vi väntade på tåget. Jag är medveten om att jag låter som en blåögd tråksvenne som är totalt konformerad, så pass att han imponeras av att någon annan “vågar” sticka ut på det sättet. De som känner mig vet förstås att så inte är fallet. Jag kan intrycket av att vara väldigt “ledig” om man säger så, men som sagt, jag tror att om jag gräver i mitt psyke så är jag någonstans så vek att jag aldrig skulle klä mig för en riktig cykeltur och ta med mig cykeln på tåget, med flås och lite svett, allt detta bland en massa prydliga pendlarnissar som bara står där och stirrar tyst på omgivningen, på andra människor. Men min cykelmedresenär resonerade på andra sätt. Han hade kanske inte gångavstånd och han behövde sysselsättningen som han hade i Stockholm. Så han körde sin egen race, bokstavligen. Och jag beundrade honom.
Och där stannar vi så att denna vardagsreflektion inte övergår i grubbel om existentialismen.
Gäller att göra det med stil också. Cykel och svett, inte ok. Fotbollströja och blod. Mer ok.
Hellre lite svett och inte bry sig om andra än onödig självcensur. Men visst, fotboll är fotboll.