Kompromissen

Varje gång jag läser DN känner jag att jag vill bli en renodlad kommunist. Använda mig av alla begreppen och verka för att det ska bli revolution på gatorna imorgon.

Det spelar egentligen inte så stor roll vilken del av tidningen det handlar om, även om DN Kultur i sanningens namn inte brukar ingå.

Idag räckte det med en osexig, insnöad och självupptagen krönikör som heter Bengt men kallar sig Benke, en nörd till statsvetare som varnar svenska mittenväljare för hur vänster Marita Ulvskog är, och så På Stans klubbsidor där man får se omotiverade bilder på vanligt folk i en klubblokal nära eller onära dig.

En annan gång kan det vara medelklassdrottningen Hanna Hellqvist som berömmer Stockholms fantastiska lokaltrafik. Jag blir inte så glad av sånt när det går en buss per timme till mitt hem på helger, när jag i Norrköping och Linköping hade 20-minuters-marginaler som worst-case-scenario.

Nå, vad har alla dessa artiklar med saken att göra?

Exklusivitet.

DN är en medelklasstidning. De som skriver i DN lever ett tryggt medelklassliv i Stockholms innerstad och behöver därför inte ta de djävulska resorna genom förorten, behöver inte oroa sig för konsekvenserna av Sveriges relation till EU; det värsta som kan hända är att verkligheten inte matchar deras ideologier.

Och vad har det med saken att göra?

Jo, att jag talar om en klassituation överhuvudtaget.

Den socialdemokratiska svenska sagan har ju handlat om att ”okej, vi accepterar ett klassamhälle, men i och med att vi fixar ett skyddsnät för de olyckligt lottade, kan vi åtminstone leva i ett ganska rättvist samhälle bortom utopin”.

Men när man våren 2009 läser om en riksdagsledamot och hans diverse favoritkrogar och ”klädkonto”, då är uppenbarligen något fel. Den socialdemokratiska kompromissen funkar inte. Jag säger inte allt i Sverige var bättre förr, men ur socialt rättviseperspektiv blir allt bara mer vidrigt.

Systemet reproducerar bara sig självt. Street cred hjälper inte förorten. Det ger inte möjligheter, det ger inte jobb, det ger inte bekvämlighet, det ger inte den där känslan av att synas på På stan-klubb-bild, vad det nu ska vara för nåt.

Under tiden kan de övre klassen observera eländet och beklaga det. Sen fortsätter allt som vanligt. Underklassen (sorry, Greider, men jag använder begreppet här) har per definition ingen röst i samhället, så hur ska problemet lösas? Kompromissen accepterar klassamhället, och de klasser som har en röst, kommer inte att släppa makten frivilligt. Varför skulle dem? Varför skulle jag släppa makt om jag har det eller om jag hade det? Varför skulle du?

Så ursäkta, jag vill vara med på festen, men (k)ompisgänget kallar och snart måste jag kanske ut till dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/06/04.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: