Chokladgrisar och skidresor

Från en barndomshistoria till en annan.

Jag tänkte nyligen på höghuset på fotbollsgatan 39 i Norrköping där jag tillbringade större delen av mitt svenska barndom. Och grannarna vi hade där.

Jag lärde på sätt och vis känna alla efter att jag mer eller mindre blev tvungen att gå upp och ner för de där 13 våningarna för att sälja godis till det goda folket. Klassen skulle nämligen samla in pengar för en framtida klassresa i årskurs 6.

Chokladföretaget Candelia, som senare köptes upp av Cloetta, hade en anställd vars son gick i vår klass. Så ett sätt för oss att tjäna deg var att slänga in en massa chokladskumgrisar i en påse, och sen sälja dem för 20 spänn styck.

Varje elev fick fem påsar att sälja. För de flesta i klassen var en hundring något för familjen att torka sig i röven med, men för min anspråkslösa familj var det ganska mycket pengar. Vi skulle inte lägga ut 100 kr för en massa chokladskumgrisar.

Så medan de andra bara såg till att deras päron delade ut en hundralapp till klasskassan, och satt sen på arslet, mumsandes på chokladgrisar, tittandes på typ Flipper eller Turtles, medan jag verkligen gick omkring i höghuset och försökte sälja dålig godis.

Det gick sådär.

Jag kunde inte ens sälja alla i ett höghus på 13 våningar. De flesta log och nekade. En tjock medelålderskille med hockeyfrilla tog tag i påsen, tittade på den och började asgarva. Hos en annan var det en liten unge som öppnade och log. Sen kom hans väldigt ilskna pappa och drämde igen dörren utan att säga ett ord. Det var inte världens mest tursamma folk som bodde i byggnaden, så en del tyckte väl att livet var skyldigt dem något. Därför var de oförskämda och bittra mot en stackars elvaårig pojke och hans chokladgrisar.

Men andra var oerhört trevliga. En av dem var en ung morsa som nåt år senare mördades av sin man. En del svenska bekanta till oss hade fått kännedom om historien via tidningen, men sade aldrig något till oss. De trodde att vi skulle bli rädda. Varför vet jag fortfarande inte. Snarare var det väl ett garanti för att blixten inte skulle slå ner på samma ställe igen?

Så nu undrar jag om det fan var värt det. Är det så jävla viktigt att åka på en resa med klassen att man utsätter små barn för en förnedring som går att jämföra med jobb inom telemarketing? Att störa folk på deras fritid för att sälja en produkt som man inte själv tror på?

Jag vet inte. Man kan tala om gemenskap och allt möjligt, men hur mycket gemenskap är det i praktiken? Det är bara en vanlig utflykt och efteråt går alla hem till sig och spelar datorspel för sig själva.

Det blev i alla fall aldrig någon klassresa för min del när det så var dags ett par år senare. Jag blev tvungen att byta klass av orsaker som jag inte ska ta upp nu, och även om jag hade kunnat följa med på just klassresan hade jag aldrig velat slösa mina inarbetade pengar för en jävla skidresa som white bread-klassen kom fram till att vi skulle göra på föräldramötet. Det hette Björk nånting.

Jag fick tillbaka mina insamlade pengar. Det var 420 kr. Jag gick på stan och köpte hockeykort för pengarna. Har aldrig ångrat det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/06/21.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: