En protest då, en protest nu

Det finns något positivt med det iranska presidentvalet, och det är att den går under sommaren. Så när man blickar tillbaka och minns det som har tidigare, så är det nästan som att minnas ett sommaräventyr.

När Ahmadinejad ganska så oväntat vann valet 2005 jobbade jag med min D-uppsats i konstvetenskap på LiU. Vi var ett gäng som brukade sitta långt inne på natten i vår favoritdatorlab, eftersom vi utan datorer inte kunde arbeta hemma. De flesta var utbytesstudenter.

En av dem som jag blev bekant med var från Turkiet. Jag minns hur han kom in på eftermiddagen efter Ahmadinejads seger och uttryckte sin förvåning med ett leende. Natten innan hade han förklarat att det vore bra för Iran om Rafsanjani segrade. Det skulle kanske kunna skapa bättre relationer till omvärlden. Att han kände hopp och respekt inför Iran, till skillnad från Irak som han på sin sköna engelska beskrev som country of bitch (nationens osammanhängande historia).

Men vid den tiden hade västvärldens hat ännu inte riktats mot Ahmadinejad. Han var inte mer än smidarsonen som nu skulle representera regimens kompromisslösa inställning när det gäller islams roll i den iranska politiken. Så det var inte hela världen att valresultatet blev som det blev. Dessutom hade O., som vi kan kalla honom, en betydligt sundare syn på internationell politik än vad som i brist på bättre ord kan kallas gemene man i Europa och Nordamerika.

Han var ganska så intresserad av hur jag upplevde livet som immigrant i Sverige. Själv var han ju här bara tillfälligt.

En av de där dagarna hade vi sällskap hemmåt. Det var runt klockan tre på morgonen men solen hade redan gått upp. Jag har ett klart minne av det här eftersom jag skulle få en lite överväldigande insikt om svartskallens plats i den svenska offentligheten. Inget dramatiskt, men ändå något som en politiskt medveten människa borde ha insett för längesen.

Efter att jag avslöjat mina musikambitioner som jag lagt på is, frågade han om det fanns många framgångsrika svartskalleartister inom den svenska populärmusiken.

Jag tänkte efter och sa att de nästan exklusivt kom från hiphopgenren. Efter några sekunders tystnad:

– So, they do protest music?

– Uhh…. We…. Yy.. Yes, maybe.

 Och någonstans där slöts cirkeln Ahmadinejad-Hip hop.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/06/21.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: