”I need a beer”

En gång om året brukar jag hylla Roger Federer på bloggen efter att han vunnit eller förlorat en dramatisk final i Wimbledon och i år får han nämnas igen. Från ett större perspektiv är Federer förstås inte i närheten av att vara en folklig hjälte som Maradona eller nästan vilken annan fotbollsspleare som helst, men om vi håller oss inom idrottens ramar är han en… Hjälte. Det är många från individsporter som brukar lyftas fram som något alldeles extra, men det är få som enligt min mening kan nå Federer. Golf till exempel är ingen sport. Det är en hobby. Cykel är väl en sport men där är individen alldeles för beroende av en maskin för att jag ska kunna känna något över vad som händer. Boxning är inte heller sport. Det är organiserat slagsmål.

Simning och friidrott är legitima jämförelser, men särskilt i det sistnämnda fallet känner jag lite att det hänger alldeles för mycket på vad man har för kropp. I Tennis finns det, liksom i princip alla andra bollsporter mer utrymme för olika många val bland väldigt många möjliga. Det kräver smarthet, ständiga bedömningar, finess, elegans etc. Och Federer har varit en sådan fröjd att skåda för att han har varit så mångsidig och en spelare att hålla som sin personliga favorit för att han är all about the sport. Man kan uppenbarligen se att folk i hans team försöker skapa en häftig image av honom, men han är alldeles för tråkig och ”enkel” i sitt utseende för att bli ett affischnamn för ungdomar som söker annat än den ultimate idrottsutövaren (som typ Beckham eller Federers ärkerival Rafael Nadal).

Dagens seger var dock i sig inte särskilt imponerande. Jag förbannade honom för att han satte mig i den positionen som jag befann mig i, svett, ständig oro, onda aningar och hostattacker framkallat av min milda form av astma. Vi visste alla att han skulle kunna bli riktigt nervös, men han försökte ju inte ens. Roddick fick styra och ställa som han ville, med Federers hopp om att några av alla hans försök skulle leda till avgörande misstag. Jag var ganska så stensäker på att Roddick skulle vinna. Även det långa avgörande setet talade till hans fördel. För några år sen var det ju just Roddick som slog rekord med att dra över en match i US Open mot marockanen Younes El Aynaoui; 21-19 blev det den gången.

För ovanlighetens skull i dessa pressade lägen vann han för att han servade som en Gud. 50 stycken hade varit rekord om det inte dykt upp en kroatisk äss-Frankenstein de senaste åren. Det gamla rekordet låg ju på typ 46, av Rickard Kraijcek.

* * *

Roddicks närvaro var en historia för sig. Jag hade kunnat unna honom en titel mot nästan vilken annan spelare som helst, för sättet som han tagit sig till finalen; som en tappert kämpande föredetting som alla glömt i och med att just Federer och Nadal har kommit upp en egen nivå. Roddick var ju tänkt att bli en av de stora för 5-6 år sen, men för mig som inte följer sporten så noga förutom Grand Slam, har jag inte hört honom nämnas som ett namn att akta på väldigt, väldigt länge. Att han tog sig till semin verkade mest bero på att han hade möte med en annan ”föredetting”; Lleyton Hewitt.

Han är också en riktigt skön karaktär, som på ett ärligt sätt verkar trivas med sina kolleger, och som inte är sen att bjuda på sig själv när det går motigt; jag minns under någon av de där finalerna 2004 och 2005 när han blev överkörd av Federer – som på den tiden verkade vara från en annan planet – att han svarade på skeendet med att säga ”I need a beer”. Det kanske han kommer att behöva idag också, men av andra skäl; glömma att han hade fyra raka möjligheter att halvt stänga matchen genom 2-0-ledning i set.

Därför hade det varit intressant att skåda hans reaktion under tacktalen efter matchen, som TV4 osmakligt nog valde att skippa.

Hade de inte kunnat förutse att matchen kunde dra över? De har ju en hel sportkanal som de hade kunnat använda för att visa prisceremonin. Istället visade de monstertrucks. Varför tar TV-kanalerna så många felbeslut? Vad pågår i deras lokaler under arbetstid?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/07/05.

2 svar to “”I need a beer””

  1. Nog var segern imponerande alltid. Inte spelmässigt, för Federer underpresterade rejält: Han svajade i serven (den blev inte riktigt stabil förrän i 5:e set och i andra och tredje set var den riktigt, riktigt dålig), men framför allt hade han konstanta problem med att returnera Roddicks serve, ja, hela grundspelet var förlamat.

    Roddick servade visserligen bra men variationen var inte så vid och normalt sett hade Federer returnerat mycket bättre – nu blev det ju 95% blockeringar istället för slag. Mycket förvånande. Har utöver det aldrig sett honom göra så mycket oprovocerade misstag, i form av felträffar och dålig tajming (förutom möjligtvis mot Nadal med jämna mellanrum).

    Uddlösa returer och konsekvent dåligt grundspel av Federer, detta samtidigt som Roddick kanske spelade sin livs tennis (förutom under setbollarna i tie breaket av andra set). Och där har du storheten med gårdagens seger.

    Federer vinner trots att han spelar som sämst samtidigt som Roddick spelar som bäst.

    Federers spel var inte imponerande (förutom serven, delvis), men hans lägstanivå är det och mer därtill. Ty den gav honom segern i en historiereformerande match.

  2. Jag vågar inte säga emot om att han ska ha servat dåligt tidigare i matchen, men om inte mitt minne sviker mig så har han i matcherna mot Nadal haft perioder då varje servegame har varit en stor utmaning. Jag förstår fortfarande inte hur han kunde få det att funka med tanke på hur genomusel han var när det väl var dags för bolldueller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: