Junior

Någonstans i det här landet sitter just nu en Daniel X som i bästa fall är en helhyllesvensson, och i sämsta fall en företrädare för ett rasistiskt parti, oavsett storlek. Fast man kanske kan kombinera?

Jag känner inte Daniel. Jag vet egentligen ingenting om vem han är eller har varit som person. Den enda anledningen till att jag ens vet vad han heter är att han slog min syster i magen, hårt, när jag gick i lågstadiet. Jag var inte där, men fick höra om det senare hemma eftersom det ledde till en anmälan hos rektorn. Vad som hände därefter minns jag inte.

Han kände inte min syster. Han gick bara fram och slog henne. För att hon var en svartskalle.

När jag fick höra det på kvällen blev jag inte lika illa berörd som när jag tänkte tillbaka på incidenten i högre ålder. Jag brukar glömma bort det, men då och då, när jag börjar tala om tidig 90-tal och rasism och vår konkreta upplevelse av hur det var, då dyker det upp igen. För det är bland annat en påminnelse om hur vanligt det var på den tiden. Hade det hänt på högstadiet hade jag förmodligen blivit så vansinnig att jag försökt göra nåt åt saken. Hämnas. På ett dumt sätt, eftersom vi talar om en äldre kille som jag inte hade kunnat utmana till ett hederligt skolgårdsslagsmål. Men då alldeles i början var det nästan vardag. Vi fick inte stryk, men vi hade vant oss att leva med att förr eller senare påminnas om att vi är annorlunda. Mer om det en annan gång.

Då sades det att någon i Daniels familj var svartskalle. Vilket skulle innebära att han led av Ausoniuskomplex. Ni vet, vår vän lasermannen. Det var inte så ovanligt på den tiden. Den unge som misstänktes att inte vara Absolut Svensk kände sig ofta tvungen att ge sig på de som var ännu mindre Absolut Svensk. Typ inte Svensk överhuvudtaget.

Själv hade jag bara ett ”möte” med Daniel. Jag stod utanför gymnastiksalen i väntan på att dörren skulle öppnas. Då knackade det till i fönstret mittemot. Jag vände huvudet och där stod Daniel med ett fult och patetiskt ansiktsuttryck och visade mig långfingret. Jag visste inte hur jag skulle reagera så jag lät bara bli att göra det.

Det är mitt perspektiv. Man kan dra relativismen hur långt som helst. Det är alltid synd om den som har utövat handlingen. Alla har en anledning. Men någonstans får folk ta ansvaret för det som de gjort. Men ofta behöver man inte det. Man blir vuxen och lever ett vanligt liv. Man är någons pappa, någons granne, någons arbetskamrat, någons arbetslöshetskamrat. Så länge man inte skyltar med brunskjortan, är det okej.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/07/08.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: