”The Rock, the whole Rock and nothing but the motherfuckin’ Rock, baby”

Parallellt med the Wilco Hype @ My Crib (inte riktigt, men ändå) har jag av en slump hamnat i en AC/DC-peiod.

AC/DC borde ha lagt av för över 25 år sen. Typ. Om jag idag säger att jag gillar AC/DC, tänker gemene man på att jag diggar ett cock rock-band frontad av en sliskig gubbe med krullhockeyfrilla och gubbkeps.

Det är bilden av AC/DC. När de var som bäst på 70-talet, var det inte musikvideons era än. Dessutom var det lite för mycket rock & roll för att det skulle bli hitmaterial av det.

Det är inte att jag på något sätta avskyr dagens AC/DC eller Brian Johnson (han ger ett sånt sympatiskt intryck när han inte står på scen). Jag tycker inte att det de gör är ovärdigt. Bara att det är lite tråkigt och onödigt.

Och så det faktum att det är så klent jämfört med guldåren.

Och därmed vill jag råda alla att skaffa plattorna som utgör dessa guldår. Kanske fel beteckning egentligen. Guld och rock & roll har inget med varandra att göra. Jag ska inte göra samma misstag att ännu en gång utropa ett band eller en platta till det ultimata rock & roll, som jag bland annat har gjort med Stooges Fun House (1971).

Rock & roll kan inte definieras av ett enda band eller album. Men skulle jag plocka ut fem stycken, så skulle en av platserna reseveras för AC/DC och det som de producerade i mitten-slutet av 70-talet.

Det sitter säkert många skeptiker nu och tänker att ”äh, de var väl inte så märkvärdiga då heller… det var bara lite 70-tals-rock”.

Men jag hävdar att ni inte har hört AC/DC på riktigt innan ni har satt CD-skivan (nyutgåvorna från början av 2000-talet) i stereon och upptäckt det fantastiska livesoundet, framtaget på så sätt att olika gitarrer är kopplade till olika högtalare. Det är som att Malcolm- och Angus Youngs gitarrförstärkare står där i ens vardagsrum.

Det handlar alltså mycket om ljud. Det är ett frosseri för den som vill fånga rockens rätta väsen. Ingen bullshit om ”uttryck” eller mystik eller image eller whatever. Bara Malcolm Youngs fantastiska riffkompositioner (ja, de hade hans brorsa som frontfigur, men det var han som låg bakom riffen), Angus Youngs skritkigt vassa gitarr som skrapar mot kompet, och så Bon Scotts karaktäristiska texter… Som hålls upp av grottmänniskoparadens företrädare till rytmsektion.

Att ta sig igenom en diskografi till AC/DC är krångligt eftersom det under den här perioden kom olika utgåvor i Australien och USA. De amerikanska hade oftast samma titlar, men annorlunda uppsättningar. Man tog låtar och styckade upp dem i olika läger. Jag har aldrig orkat gå in i detaljerna i det.

Men omslaget säger väl en del om vilken som är vilken. Det jag skrivit om det goda kommer från dessa plattor:

 HighVoltage

High Voltage (1976)

Den här är egentligen piss, men värd att inskaffas för omslaget skull.

Skämt åsido, det finns en handfull bra låtar, och några som är tråkiga. Kanske rentav dåliga. Men det handlar om kvalitet och inte kvantitet. Inte fullt lika skrotig och fylld med oljud som nästa.

 

album-let-there-be-rock

Let There Be Rock (1977)

Ok, den här har inte ett omslag att matcha innehållet, men är utan tvekan den bästa utav alla. Det är här soundet är ordentligt vasst och skitigt, och låtarna är i helhet magnifika. I vissa fall krävs det att man lyssnar på hela låten innan det börjar bli riktigt köttigt. Den har allt man kan begära. Punkt.

 

album-ACDC-Powerage

Powerage (1978)

Här börjara det gå utför, men det här är ändå den sista som fortfarande definierar det bästa med AC/DC. Kan ses som bonusmaterial. Efter detta spelade AC/DC in Highway To Hell (1979), vilket blev Bon Scotts sista album innan han kvävdes i sina egna spyor och ersattes året efter av Brian Johnson. Vill man vara elak kan man säga att han valde rätt tillfälle att dra ner ridån. Det var inte AC/DC blev helt värdelösa därefter, men de blev mer som ett bland andra band. Vanlig hårdrock som råkar ha en skicklig riffmakare bakom sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/07/16.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: