Huliganer och hederliga karlar

Angående nyheten om branden i Rinkeby som orsakade att en mamma och fem dog, fick inte ur mig annat än en ironisering över de stereotyper som de innerstadcentrerade tidningarna lever med på redaktionsavdelningen.

En annan hade lite att säga om det. Det finns en konservativ blogg som heter något så fantastiskt som Tradition & Fason, och deras representant – en Patrik Magnusson – menar att händelsen visar varför han ”hatar huliganer” och varför andra – som inte är frälsta av den konservativa ideologin – borde se allvaret i hur ungdomar i förorten beter sig, när de går lösa på gatorna och vandaliserar allt som kommer i deras väg.

Det var inte upploppens eld som drabbade familjen, men tydligen så ska ett ungdomsgäng i närliggande Husby ha sysslat med denna huliganism, vilket gör att Magnusson frågar sig om de möjligen kan ha försvårat myndighetens möjligheter att ta sig till platsen och avvärja katastrofen, innan han summerar:

Det är inte utan att man med längtan i blick ser fram för sig spartanska uppfostringsanstalter resas på de norrländska myrarna, där huliganer som dessa får arbeta av sin skuld till samhället till dess att de lärt sig ta hänsyn till andra än sig själva, lärt sig värdet av att kreativt skapa något, istället för att förstöra. Detta om det inte är så att de skyldiga råkar vara utländska medborgare (en inte helt främmande tanke för den som någon gång besökt Husby). I sådant fall är det bara för Sverige att ”tacka för lånet”, och sätta vederbörande på ett plan till hemlandet – med enkel biljett.

 Jag har med åren börjat finna konservativa sidor hos mig själv som jag tidigare antingen inte hade, eller var omedveten om, men det är sådana sajter, sådana personer och sådana kommentarer som får mig att radikaliseras tusen gånger om och gå ut på torget för att inleda Den svenska kulturrevolutionen 2009.

Det handlar förstås inte om att jag tycker att det är okej att vandalisera förorten. Det är dumt, det är själviskt, det är kontraproduktivt. Men samtidigt som man kan ställa dessa handlingar mot den förortsbo som hedrande nog står ut med det eländiga livet, och åtminstone försöker hitta vägar till att ta sig ut eller att förbättra området, så finns det ett rättviseperspektiv som balanserar situationen och det handlar bland annat om de innerstadsungdomar som har nästintill obegränsade möjligheter att ”ventilera” en reaktion på ett liv som de i dagsläget är missnöjda med, av olika anledingar. Det gäller inte för den som är förpassad att bo i norra Stockholms egna soptipp. Där finns det inte så många andra ”galenskaper” hitta på än att ställa till med ett jävla liv. Visst saknas det logik i att svara på frustrationen genom att skapa ännu mer frustration i längden, men det är lätt för utomstående att säga.

Men tycker man så, då kallas man för -kramare (lägg in förort, ”invandrare” eller vad som passar) av de som upprättar och försvarar klassamhället.

Nu kan ju nån undra varför jag bland alla vidrigheter som bloggsfären bjuder på, irriterar mig över en förutsägbar mentalitet hos en som skriver på en sån blogg. Kanske hade jag inte brytt mig så mycket om det inte vore för att man under presentation av skribenterna kan läsa att den här Magnusson säger sig vara LÄRARE. I historia och samhällskunskap dessutom.

Det betyder att en massa ungdomar måste utsättas för hans galna mentalitet, eftersom de inte har så många andra val.

Får han några så kallade problembarn i sin klass, så kommer de att stämplas som hatobjekt, och skulle han mot alla odds stå i en situation där han som vuxen ska ge dem lite råd om livet så skulle det vara något i stil med; ”det är synd att du befinner dig där du gör, men om blundar för det som händer omkring dig, så kan du lyckligt städa min toalett hela ditt liv, så kanske du någon gång har turen att glida in någonstans på ett bananskal.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/07/27.

3 svar to “Huliganer och hederliga karlar”

  1. Hej, Hossein!

    Roligt att du hittat till vår blogg. Att du sedan inte uppskattar det jag skriver, tja det hör ju till det demokratiska spelet. Jag reagerar dock på att du väljer att vrida min argumentation till ett påhopp på mig som person och på min yrkesroll. Du har ingen aning om vad jag säger och inte säger till mina elever.

    Jag är anställd av kommunen för att bedriva undervisning enligt de riktlinjer läroplan och kursplaner ger, inte att på skolan ventilera mina personliga åsikter. De skriver jag av mig på bloggen. Jag inser att det kan låta märkligt för en vänsteranhängare att man kan inneha en tjänst som lärare utan att till fullo utnyttja den för politisk indoktrinering. Min erfarenhet är nämligen att just lärare med vänstersympatier har mycket svårt att hålla isär dessa roller, ja de är t.o.m. stolta över detta.

    För din information kan jag berätta att jag regelmässigt låter eleverna på mina samhällskurser efter genomgången kurs utföra en ”opinionsundersökning” där de får gissa min partitillhörighet, som ett slags kvitto på att min undervisning varit någorlunda neutral, och att de resultat jag fått under åren sammantaget väger ganska jämnt mellan blocken, och att regelmässigt så är det flest som tror att jag är sosse. Men det är klart, du kanske tillhör de som anser att man för att få arbeta som lärare bör kunna uppvisa ”rätt” partibok.

    Vad gäller ”problembarn” skulle dina antaganden vara skrattretande om de inte vore så nedlåtande. Som blivande lärare(?), kommer du nog snart att upptäcka att det inte finns några enkla standardlösningar för elever med problem. De är alla individer med olika förutsättningar, olika problem, men också olika talanger och begåvningar. Som lärare funkar det inte att be elever ”lära sig att leva med att deras liv är skit”, men inte heller att uppmana dem att ”ställa till med jävelskap för att deras liv är skit”.

    Det gäller att få dem att se möjligheter, att nyttja och utveckla sina styrkor för att förbättra sin situation, men också att ställa krav på att de skall ta ansvar för sitt liv och för andra. Det gäller att få dem att hantera sina problem på ett konstruktivt sätt, och få dem att känna att även de behövs för att bygga ett gott samhälle, att även de har en uppgift. Jag lyckas långt ifrån alltid att nå fram till och hjälpa den elev som har problem, men tillräckligt ofta för att ha fått skolans förtroende att handleda mina kollegor i att hantera just elever med särskilda problem, och att stötta dem i konkreta fall. Jag betackar mig således för dina insinuationer.

    Vill du diskutera sakfrågan istället för att bedriva personangrepp är du välkommen att kommentera på Tradition & Fason.

    Mvh

    Patrik Magnusson, Lärare

  2. Hej Patrik,

    Om du läser igenom mitt inlägg ordentligt så ser du att jag ingenstans har påstått att dina åsikter formellt gör dig olämplig som lärare. Jag som person tycker – utifrån de förutsättningar som jag ser framför mig – att de förtjänar bättre. Jag har inte påstått att jag har någon inblick i hur du sköter ditt jobb. Kanske är du en bra lärare, vad vet jag. Jag spekulerar utifrån det lilla som jag vet. Det här är ett blogginlägg och inte en debattartikel där jag ska förklara för allmänheten att du är en fara eleverna eller vad det kan handla om.

    Att kalla inlägget för att ”bedriva personangrepp” är också lite löjligt. När du skriver ett blogginlägg med ditt namn underskrivet så gör du väl ett offentligt uttalande och folk har rätt att kritisera ditt resonemang och – ja – vad dina tankar säger om dig som person. Hur skulle det vara om jag till exempel fick ett protestmejl av Hanne Kjöller för att jag i någon blogg kanske har beskrivit henne som en omdömdeslös människa som lider av självupptagenhet, där hon klagar på att jag bedriver häxjakt på henne?

    Jag har inte attackerat någon och du är inget offer. Jag tycker illa om det du skrev och jag spekulerar i att du inte är en bra vuxenfigur för ungdomarna. Att du inte skulle kunna vara öppen med det som du skriver på bloggen inför dem. That’s it. Bara min åsikt.

    För övrigt tycker jag att du tolkar slutet på mitt inlägg väl bokstavligt.

    Frågan om lärare och deras politiska åsikter är ett kapitel för sig.

  3. […] Michaël Lehman 1 och 2, Tommy Hansson,  Vignettes, Erik Laakso, Helene Törnqvist, Kommandot och Black Sheets Records […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: