Rätt bild från rätt tid

Jag brukade i ungdomen bli irriterad på min mamma för hennes besatthet av ”gamla filmer”. Varje gång någon i familjen zappade framför teven, skulle det bli en paus om någon av kanalerna visade en film från 60-talet och bakåt. ”Vänta… Låt oss se vad det är för nåt”. Det spelade verkligen ingen roll vad som visades, så länge det var uppenbart att den var producerad före 1970. Det var förstås mest 50-tal-Hollywoodrullar från hennes yngre dagar som ständigt visades på TCM (eller vad det nu hette på den tiden), men även om det var Lill-Babs i svartvitt gavs det en chans.

– Argh… Varför ska du alltid titta på dessa filmer, de är väl inte bra bara för att de är gamla? Kunde jag säga.

Men nu har jag märkt att jag är på god väg mot samma beteende, med den skillnaden att det gäller perioden 1985-1995, eller möjligen något kortare fram till typ 93.

Det är inte att jag på något sätt tycker att det gjordes bättre filmer på den tiden. Det är inte själva kvaliteten som fångar mig, även om jag vet att det har spenderats väl mycket pengar och energi så att det håller ett visst acceptabelt mått. Det är svårt att säga om det är filmen i sig som intresserar eller minnen av att ha sett många såna filmer under en barndomsperioden, vilket i så fall har skapat ett nostalgiskt minnesband.

Det finns många små detaljer som tillsammans utgör en typisk film från den är perioden. Och här talar jag förstås om formen. Just när det kommer till den här känslan att alltid ägna ett extra öga åt filmer från ett visst period handlar såklart om formen. Det är inte berättelsens tidsperspektiv, framställningen av olika könsroller, uppvisandet av olika rådande normer som är grejen, utan en del saker som gör den konkreta produktionen till något tidsbestämt. Jag vet inte vilka alla dessa detaljer är, men jag har nyligen märkt att kamerans vinklar och förflyttningar spelar en stor roll, samt – förmodligen – linsens sätt att ta in skeendet. Många av dagens filmer vill på gott och ont trycka in kameran på de olika ansiktena så långt som möjligt. Så att man ska kunna höra varje andetag, och se varenda svettdropp. Huruvida det är en konsekvens av tekniska förutsättningar (troligt) eller inte, är jag inte rätt person att säga, men så är det i alla fall. Mer snabba bildsekvenser, och mindre landskap av olika slag.

Hursomhelst antar jag att den här insikten gör bilden av mitt framtida gubbstadium ganska så uppenbar; försjunken i en fåtölj med ögonen riktade mo Hotet från underjorden, Thelma & Louise, City Slickers, Raka spåret till Chicago etc.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/07/27.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: