Queerbeat

Stefan Thungren skriver några rader i SvD om hur det gick till när den vita amerikanska medelklassen fick nog av 70-talets discofeber. Artikeln placerar in det då växande hatet mot discon i ett identitetspolitiskt sammanhang, i anslutning till det rådande Stockholm Pride – hatet mot discon var en reaktionär mentalitet mot något som uppfattades som gaykultur. Kort sagt, det var en manifestation av homofobisk art.

Den dimensionen är inte svår att se. Det finns en bild eller myt som kopplar disco till en befrielse. Upphävandet av begränsningar. På sätt och vis något hedonistiskt.

Men det får mig ändå att tänka på filmen Detroit Rock City (1999), som alltså handlar om några tonåringar och deras resa till en Kiss-konsert. Någon gång mitt i motorvägen råkar de hamna i bråk med några discofantaster. De får stryk och deras misshandlare stör sig särskilt på musiken som de har i bilstereon… Vilket är Kiss. Discosnubbarna avfärdar Kiss som bögmusik. Den som lyssnar på det är en fag.

Så hur är det egentligen… Vilka är det som är homofober? Discohatarna eller discoälskarna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/07/29.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: