Tiden när U2 var nazister

För någon månad sen var det mycket gamla skolminnen under temat rasism ett ämne för bloggen, och mycket sköts upp. Men mycket kommer tillbaka. Och mer om det ska det skrivas. Allt ska bort. Varför inte.

Det handlar inte bara om hur otroligt mycket värre det var då. Det var det. Men att till exempel se Bengt Westerberg lämna en TV studio i vägran att debattera mot Bert Karlsson och Ian Wachtmeister, det var ingen dimension som togs in av små barn på låg- och mellanstadiet. Såna aktörer hade ingen stor plats i barnets värld. Ny demokratis politik visste jag inget om förrän typ 1993. Innan det kände jag bara till deras logga från olika inslag i Aktuellt, som jag tyckte var en sån rolig gubbe.

Annars var det mest saker som hände på skolgården, eller utomhus överhuvudtaget, i klasrummet, både av kamrater och lärare. Att dessa människor inte var ens fiende ökade bara uppfattningen att det var en del av verkligheten att din omgivning tyckte att du och folk som hade liknande drag som dig var mindre värda och borde helst vara helt uteslutna från den allmänna gemenskapen.

Även i barn- och ungdomsprogrammen, eller alla rasismorienterade – och ur estetisk synpunkt urusla –  filmer som kom på den tiden, fanns det ett märkligt budskap i det att avståndstagandet från ungdomsvåld gick ut att ställa nynazister mot förortsgäng. Om det fanns en grupp hatiska ungdomar som var ute efter att mentalt eller fysiskt skada andra ungdomar med utländskt pårbå, så ansågs det i dessa verk att det var lika illa att de sistnämnda försökte försvara sig eller avskydde sina förföljare till den grad att de aktivt kämpade emot och till och med slogs tillbaka.

Hat som hat, skulle det föreställa. Men idag har det kanske gått upp för många att det är skillnad på att hata någon för dennes hudfärg, och att hata någon för att denne hatar dig, hånar dig, hotar dig, trakasserar dig, och attackerar dig.

Det var i denna vackra miljö som jag en gång satt framför teven och råkade zappa fram till MTV där U2 framförde en konsert. På de enorma skärmerna om vardera sida av scenen kommer det då upp en brinnande svastiska. Är kontexten det att U2 spelar, då kan vem som helst fatta att det handlar om ett antinazistiskt budskap. Men i min – av goda skäl paranoida – värld tolkade jag det som att U2 tog upp brinnande svastikor som en rasistisk symbol för kamp. Ni läste rätt. Jag trodde verkligen att U2 – de totalt okontroversiella, fredsälskande, världsförbättrarna – exponerade nazistiska budskap. Inte som i just Hitlerkoppingar, utan som i ”att vara vit är bra, att vara icke-vit är dåligt”. Och vad ledde den tolkningen till? Att jag avskydde U2? Nej, inte alls. Det var ju så vanligt. Det fick mig inte att älska U2, men det hörde till ett accepterat tillvaro att tycka som de tycktes göra.

Bara några år senare kunde jag förstås minnas tillbaka och skratta åt det. Men så illa var det under en period. Det var den sortens skärseld som vi nyanlända blattekids gick igenom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/08/04.

Ett svar to “Tiden när U2 var nazister”

  1. […] med det jag hörde, men inte heller nu, då bilden av immigranten i Sverige var mer balanserad än förr, reagerade jag särskilt starkt. Jag markerade inte. Det var ju högstadiet. Att kalla folk för […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: