Morrhår

Det var inte så längesen som jag totalt saknade förståelse för att folk blev deprimerade över döda husdjur. Under uppväxtåren tyckte jag väl rentav att det var löjligt. Men man blir lite äldre, erfarenheter rikare, och själv en del av fenomenet.

Även om jag fortfarande skulle kunna skriva under en del våldsamt humanistiska koncept som ”jag skulle slakta alla djur i världen om det räddade livet på en människa”, är det inget som jag kommer att säga med stolthet.

Idag fick min kattkompis avlivas, eftersom han närmade sig döden med raska steg, och hans ägare ville inte att han skulle lida ihjäl.

Så det blev att åka till veterinären och injicera dödssprutan. Tanken att se på när han ligger på undersökningsbordet och får nådastöten får mig nästan att gråta.

aprilsenare 040

Vi talar om en katt som föddes 1992. Han var alltså 17 år gammal. Många, många, kattår. De bara väntade på att han skulle dö, men det hände aldrig. Tvärtom verkade han bli piggare än förr. Inga expeditioner om dagarna. Mest sova och äta. Och rutinmässig kattklapp. Kunde fortfarande hoppa och springa.

Men sen började han för ett par månader sen att äta mindre. Vilket var ovanligt. Hans största intresse.

Med dåliga njurar skulle han åtminstone överleva sommaren, men det gick snabbt. Han började tappa vikt, och jag hann inte ens träffa honom en sista gång, från den dagen som jag fick veta på att det nu var en tidsfråga. Kanske inte mycket att se. En vissnad katt. Men jag hade ändå velat ta farväl av den snällaste katt jag någonsin sett (det är inget jag bara säger, kanske var han lite dumsnäll för sitt eget bästa, men så var det).

Men det handlar ju inte om att det är en katt eller människa. Det handlar om en påminnelse om livets förgänglighet. Med katten dör inte bara ett däggdjur, utan också en massa minnen. 17 år är en lång, lång, era för människan som en dag hämtade honom i Södermalm. Särskilt för en relativt oetablerad student.

Är det ett brott att gråta över en katt för att det dör människor i hungersnöd, när de inte plågas ihjäl, systematiskt eller i form av enskilda attentat? Människor som till skillnad från katten har nära och kära som kommer att veta om att de dött.

Men vad kan man göra åt det? Hur ska man kontrollera det som händer i en annan världsdel? Vad ska jag göra åt att bomb efter bomb sprängs i Irak? Hur mycket tål dem?

Och så vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/08/07.

3 svar to “Morrhår”

  1. Det finns väl ingen gräns för vad som är acceptabel att gråva över och vad som inte är det? Sorg har ingen pott som tar slut. 17 år är en ålder.

  2. Som sagt, man omvärderar mycket, blir mindre rigid i sitt tankesätt med åren.

    Men… För att ta ett extremt exempel. Säg att någon gråter över att fel person vann Idol 2010, eller att en tröja man hade tänkt köpa visar sig vara slutsåld och ur produktion (och den har inget särskilt affektionsvärde, bara att den är ‘snygg’).

    Då finns det väl en gräns som har överskridits, och gör att man har svårt att ta det på allvar? Eller att man kanskre rentav tycker att det är FEL att gråta över såna saker när det finns så mycket annat, så mycket viktigare, att bry sig om?

  3. Sorg är en komplicerad sak som man sällan har helkoll på. Tårarna över tröjan kan vara uttryck för annat, en serie frustrationer eller kronan på verket. Eller så är det så att trycket blir för mycket i relation till vad personen klarar av. Våra psyken är till stor del av samma virke som våra kroppar. Vissa föds stora, andra kan göra sig stora och starka. En del förblir svaga med skröpliga måndagsexemplar till kroppar. Vi kan definitivt anse att pinnen bör hålla så lite som 1 kilo med mjöl, men tänk om den är lika svag som en tändsticka?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: