Mer spektakel

Litterära/estetiska manifest år 2009. Hur het känns det egentligen? Iskallt, säger jag. Men det funkar väl som en studie i hur ett spektakel byggs upp och hur media systematiskt efterfrågar det.

Det är inte helt och hållet utrett huruvida vi verkligen befinner oss i en postmodern epok, eller om det fortfarande är modernismen som styr våra tankar och verk, men de här manifesten och den konstlade debatt som följt detta antyder kanske att modernismen verkligen är förintad. Jag tappade lusten att följa debatten när jag läste Elenskys bidrag, men jag upplever att alla försök till estetiska föreskrifter fallet platt helt och hållet. Och att bita handen på den som föder en, som det formuleras, är så gammalmodigt (hoppsan?) som det bara kan bli. Det går inte att vara en ny Marinetti när det inte har funnits en idé om en god smak på flera decennier i Sverige, för att uttrycka det milt. Just därför är det alltså svårt att ta hela grejen på allvar. Vi lever i en kulturell epok som med rätta förlöjligar såna ambitioner. Innerst är väl alla dessa undertecknare till manifesten medvetna om det, men verklighetsförankringen är helt borta. Det är ju ”spännande” att skapa ”debatt”. Och plötsligt har landets alla författare en anledning att se sin verksamheter som mer viktig än vad den verkligen är, och DN Kultur har något att skriva om. Att följa den här debatten känns inte mindre vulgärt eller sensationalistiskt än att följa det senaste ordkriget mellan Dokusåpaprofil #2 och Idolfinalist # 6.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/09/12.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: