Lyckopiller

När någon börjar tala om Bob Dylans storhet är jag på min vakt. När någon börjar tala om att Blonde On Blonde (1966) är det bästa som Bob Dylan har gjort börjar jag skaka av ilska och frustration, och det dröjer inte länge innan jag slänger ifrån mig ännu ett misantropiskt utspel om kultur som uttryck för strävan efter sociala positioner, om makt, och om ärlighet, om självständighet, om integritet.

Jag ska inte gå in på problemet med Blonde On Blonde. Men det handlar inte om den mediokra musiken i sig. Det handlar innebörden av dess popularitet hos vissa grupper i samhället. Jag har redan antytt problemet. Räkna ut resten själva, eller vänta på att jag nån gång flippar ut igen och lägger ut hela bilden här.

Grejen är i alla fall att för 4-5 år sen hörde jag den för första gången. Jag var uttråkad. Jag gav den nya chanser, men det funkade aldrig. Och då bestämde jag mig för att jag i framtiden skulle strunta i Bob Dylan. Jag skulle lyssna på The Freewheelin’ Bob Dylan (1962), och de närmaste plattorna, när jag känner för det och så skulle det sluta där. För annars verkade allt bli sämre för varje album, och det här var en erfarenhet som fick summera alltihop.

Det har hållit i sig.

Men jag har under alla dessa år haft ett visst intresse för Nashville Skyline (1969). Jag hade hastigt hört ”Lay Lady Lay”, mest för att Ministry gjorde en fascinerande cover på den 1996. Jag har haft intrycket att det är ”den där plattan där Bob Dylan blir lite galen och börjar spela äkta country och sjunga som en halvfull dåre.”

Igår fick jag hem Nashville Skyline. Och rätt snart blev jag glad. För jag har fått tag på bra musik. I tonåren fanns den känslan varje gång man köpte en CD överhuvudtaget. Ungefär tjugo gånger om året alltså.

bob-dylan-nashville-skyline

Om jag behöver ge den en annan beskrivning än det som beskrev vad jag förväntade mig, låter jag vara osagt. Men det här är bra musik. Inget mer skitsnack om ”genilaiskt” hit och dit. Det är bra musik. Det är allt man behöver säga. Det är Robert Zimmerman som sjunger och spelar country. Och han använder en tokigt len röst som är härlig. Det är lite som lyckopiller. Hypnos. Flykt från Sverige 2009. Så som bra populärmusik borde vara. Precis så vackert som omslaget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/10/01.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: