Utfyllnad, substans eller rit

Vi har fått lära oss att amerikaner tittar på football på söndagar. Åtminstone för delar av landet krockar detta med kyrkbesöket, om jag har fattat det rätt. Skitsamma. Jag bara råkade tänka på att det är lite likadant här i Europa. Fast då är det fotboll som gäller. Och det är inte bara en liga (som i NFL), utan hela kontinenten.

Förr i tiden var det mer heligt. Fotboll på söndag betydde mest en sak; italiensk fotboll klockan 15 på TV4, och senare SVT, och ännu senare TV3. Och till en början bara en engelsk match runt kl 17.

Nuförtiden börjar det på förmiddagen och fortsätter till kl 23 när den sista spanska matchen är avspelad. Har man canal+ så är exakt samma scenario redan avverkad på lördagen. Omkring 32 timmar fotboll.

Tack och lov har jag inte Canal+, så en portion av detta är inte aktuellt för mig. Jag bryr mig inte heller så mycket om holländsk fotboll eller Allsvenskan för att sitta och titta på en match.

Potentiellt skulle jag ändå kunna titta på sådär 10 timmars fotboll totalt under helgen. Och jag skulle göra det om jag bara hade tid. Det finns ju allt det där andra som man ”ska fixa under helgen”. Och mycket annat som man ”ska ta itu med nån gång”, ibland i flera år. Ibland i ett decennium.

Men det är inte heller poängen. Poängen är att fotboll är en drog för mig, men det är det både på gott och ont. Tror jag.

Jag tänker mycket fotboll. Jag refererar mycket till fotboll. Jag skriver en hel del fotboll. Jag pratar en hel del fotboll.

Men eftersom jag inte kan hänge mig åt det till fullo, sker det på ett ganska så stressigt sätt. Att sitta och slappa i två timmar och bara titta på en match går inte för sig. Det gäller bara mitt favoritlags matcher. Resten sker när jag gör annat. I slutändan blir det att jag bara ser de sista fem minuterna. Resten är bara som visuell radio som är på när jag sköter om det ena efter det andra. Diska, laga mat, lära mig ett nytt språk, studera, jobba, städa, organisera filer etc.

Och ibland känner jag att jag bara vill släppa hela skiten. Men jag vet inte om det är en identitetsfråga eller bara opium. Är det verklighetsflykt eller är det ett sätt att visa respekt och vördnad för min bakgrund? Att inte glömma var man kommer ifrån? Allt man har upplevt genom fotbollen under uppväxten?

Det krävs en fotbollsfanatiker för att förstå vad jag menar. För fotboll handlar inte om att göra mål. Det handlar inte om att vinna. Det är bara den kroppsliga biten. Det handlar inte om vem som är bäst. Ofta handlar det till och med om vem som inte är bäst. Jag vet inte vad fotboll handlar om. Om jag visste det kanske jag hade hunnit distansera mig så mycket från det att jag tappat allt intresse för det. Jag vet mycket vad det inte är. Och jag vet att det är religiöst. Men jag kan inte definiera det. Varken religion så som vi brukar tänka på det och fotboll som tro, hopp och gemenskap.

Nu känner jag alltmer att jag börjar hamna i kläm. Ett slags ekonomiskt tänkande eller förhållningssätt har börjat sätta igång en känsla av stress varje gång en fotbollsmatch pågår, eller inför den. Jag börjar fundera på hur mycket jag skulle kunna uträtta i övrigt under 90 minuter. Undantaget förstås om det är Cagliari. Då är jag alldeles för mycket inne i skeendet för att kunna tänka på så mycket annat.

Att fotbollen är religion kan ytterligare stärkas av marxististiska förhållningssätt till fenomenet. Kanske är jag lite isolerad i min fotbollsvärld, men det känns som att nästan inget annat förknippas idag, i samma utsträckning, till tanken om opium för folket. Det som alltså skulle vara religionens funktion i samhället. Numer är det fotboll.

Men det finns ytterligare ett problem här som jag får behandla senare. Något som är till försvar för den här fotbollens passion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/10/05.

3 svar to “Utfyllnad, substans eller rit”

  1. Jag lade upp en kortfilm på min blogg som någon slags kommentar till detta inlägg: http://tinyurl.com/yd26o2x

  2. Mitt förhållande till fotboll har gått från att gilla de stora ligorna till precis tvärt om. Jag tittar nuförtiden bara uteslutande på Allsvenskan eller nedåt i det svenska seriesystemet. Varför? Jo det finns fortfarande en slags amatörmässighet och entusiastbasis för den fotbollen. Det finns fortfarande en familiäritet och intimitet som proffsligorna tappat.

    Jag älskar att gå förbi Skytteholm (Solna) och stanna till för att se en division 7-match. Här är det fortfarande leken som är i centrum. Drömmarna och barndomsfantasierna.

    I min fotbollskarriär som aldig ledde högre än div 5 tog det tjugo år innan jag gjorde ett spelmål på en match. Jag nickade in en hörna i division sju. Ett matchvinnande mål och jag minns fortfarande känslan i pannan, i hjärtat, kamraternas kramar, motståndarnas suckar. Det där målet var mer värt än ett SM-guld.

    Efter den matchen lade jag skorna på hyllan. Jag hade nått vägs ände då det gällde min egen spelarkarriär. Men giftet går aldrig ur kroppen. Jag kan inte låta bli att sparka på en boll, eller hatta lite med den. Jag kan inte sluta titta på AIK och tänka att i år är det våran tur.

    Och framför allt kan jag aldrig glömma att det vackraste mål av en mittback som någonsin gjorts i fotbollens historia, gjordes i division åtta på Kristinebergs IP i maj 2004…

  3. Förstår din fascination för amatörfotboll på den nivån, men även om det är svårt att jämföra eftersom jag nu bor i Sverige, så känns Allsvenskan för mig som så mycket värre än de stora ligorna nuförtiden. Den har självmant låtit sig tas över en väldigt vulgär form av kapitalistiskt tänkande som har gjort serien hur avtändande som helst för mig. Att spelare springer omkring med en Aftonbladet +++++-bindel t ex, som aldrig skulle kunna hända i ett Serie A, eller att assisterande tränare låter sig intervjuas mitt under match, att även huvudtränaren precis inför matchen får ha på sig en headset och hålla på. Att precis alla lag ska ha en ny arena med företagsnamn. Att varje gång Allsvenskan diskuteras så handlar det om vilken status ligan har jämfört med Europa snarare än det som händer resultatmässigt.

    Den är väl till och med en proffsliga numer? Därför måste vi supportrar betala 200 spänn för att se ett gäng sopor försöka spela fotboll på hög nivå. Nivån var något bättre för 15 år sen, men den stora skillnaden är att ingen försökte på den tiden sälja Allsvenskan som något den inte är, och man talade senare om titelstriden mellan IFK Göteborg och IFK Norrköping än att diskutera vilka ekonomiska justeringar det behövs för att ligan ska göras mer ojämn så att ”vi kan få ett lag ute i Europa”.

    När det kommmer till min egen ”karriär” så var det bara kul de första åren. Jag råkade spela i ett väldigt bra lag som blev lite av en magnet för andra som ville hävda sig, och det skapade en situation där allt var underordnat resultat. När vi kom i tonåren började det bildas grupperingar, missnöje. Hela miljön var inte den rätta för en grubblare som mig. Sen när de skulle ta ut en skara till elitlaget, var jag såklart en av de som inte kom med, och vi blev anslutna till ett annat lag, där de flesta var 1-2 år äldre. Mognare killar, bättre stämning. Då kändes det mer rätt att sluta, eftersom det inte handlade oma att ”ge upp”.

    Jag var nog för mycket av en grubblare för att trivas. Det funkade de första åren eftersom det var mer på lek.

    Men att titta och analysera och minnas och allt det där. Det går mer ihop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: