Punk Like Me

De som gapar mest när de är unga, är ibland de som är intellektuellt mest medgörliga när de är äldre.

Jag kan inte påstå att jag någonsin köpte konceptet punk när jag var i mina tidigare tonår. Och här talar jag mer om musik än livsstil. Den debatten får köras nån annan gång.

Det gör jag idag. Men det har varit en lång väg, och i slutändan är den ungefär lika rimlig som punkens ursprung i mitten-slutet av 1970-talet.

Då hade popmusiken blivit oerhört teatral och pretentiös till estetiken, och väldigt komplicerad i det muskaliska framförandet.

Då kom punken och allt var mer rak på sak.

Lite som när jag i så månag år hade tagit olika former av popmusik på alltför stort allvar, så var det så befriande att lyssna på Dead Kennedys eller Zeke.

Och man ska ju inte generalisera men.

När man blir äldre undrar man vad som hände med alla som var punk in the old days. Det var mycket yta, mindre substans.

Så jag har aldrig varit misstänksam.

När man rotar i popstjärnors bakgrund brukar det inte sällan visa sig att de också var väldigt bad-ass en gång i tiden.

När de senare faller i klyschor, och är mycket mer egocentriska än vad de en gång utgav sig för att vara, då kan man tänka att det egentligen är en naturlig utveckling. Det var aldrig på riktigt, så varför skulle det vara på riktigt nu?

Den här tjejen är till exempel ex-punk.

Här är genvägen från startpunkten varifrån jag inte har några exempel, men använd fantasin. Carlisle kallade sig för Dottie Danger.

Ska vi ta ett annat exempel?

 

Här är samma band från ett tidigare skede.

(den roliga kombinationen Go Go + Goo Goo är en slump)

Disclaimer: Självklart klagar jag inte på olika former av utveckling. Det vore illa att tänka på exakt samma sätt som de yngre åren, men när utvecklingen i så många fall är densamma, kan det inte bli mer talande.

Annonser

~ av hossein på 2009/10/15.

5 svar to “Punk Like Me”

  1. Nu börjar jag bli stalker här. Kommentera på varenda inlägg osv. Ska restrain myself. Men jag tyckte det var ett bra inlägg. Själv förstod jag aldrig punkvågen i min skola på 90-talet. Men sen när jag blev 18-19 började Ebba Grön och The Clash tala till mig på allvar. Visst utvecklas man åt många håll och jag skulle aldrig stå ut med att enbart lyssna på punk 24/7. Men minst en gång om året får jag ett rent fysiskt behov av Beväpna er och We’re only in it for the drugs. Bara för den där rena, rättmätiga ilskan. Snyggast utveckling tycker jag Weller gjorde. I den mån man nu kan kalla The Jam för punk. För i Style Council utvecklades ju musiken något enormt, samtidigt som den politiska ilskan och agitationen i texterna snarare ökade. Deras mhjuka bossanova och soulpop-låtar om klasskampen och marxismen ligger mig mkt nära hjärtat.

  2. Här ska jag faktiskt haka upp mig på den icke-viktiga delen av din kommentar. Ta inte det som att jag försöker läxa upp dig eller säger något som du inte redan vet. Men iaf.

    För även om jag tycker att det här är ett övertydligt fall så är det typiskt för det svenska samhället. Varför ursäktar du dig för att du enligt ditt synsätt skriver för många kommentarer?

    Varje gång det kommer en kommentar så borde det väl vara jag som blir nöjd att det jag skriver får respons än att jag får för många kommentarer?

    Det är som att det finns någon slags bisarr huvudregel i det här landet som går ut på att man ständigt ska be om ursäkt för att man öht existerar. Och jag försöker förstå det, men jag kan inte det. Det är en sak att vi generellt är lite mer tillbakadragna, och att vi har jantelagen, men jag tycker inte att det står i proportion till de ageranden som jag talar om. Jag är själv delvis medskyldig. Brukar ursäkta mig för att jag skriver väldigt långa och utsvävande svar i dessa sammanhang. Men det är väl bara för att jag vet att det förväntas av mig. Att trycka ner mig själv på det sättet. ”Oj, ursäkta att jag skriver så mycket”. Som om det spelar nån roll. Men det gör ju det. För eller senare kommer någon att kommentera det.

    Vi har haft det materiellt bra i det här landet de senaste 100 åren, men andligt är det ett sjukt samhälle.

    Hursom, jag utgår från att de som följer bloggen kommer att kommentera inläggen. Ingen ska någonsin känna att det har blivit ”för mycket” av något.

  3. Jag har erfarenhet av folk som kommenterat varje inlägg emellanåt, fast de egentligen inte haft så mkt att säga. Det finns ju ”troll” därute. Jag tycker det ska vara ltie upp till den som har en blogg om det blir för mkt. Men isf släpper man ju helt enkelt inte igenom comments från den personen längre, antar jag. Men så länge du tycker jag tillför nåt med mina kommentarer så är det väl bara att tuta och köra då! 😀

  4. Tänkte bar alägga till en sak: Jag försöker medvetet ofta vara överdrivet hövisk på bloggar, forum osv. Detta eftersom ”artighetsnivån” generellt är så låg. Det är ”du är dum i huvudet” hit och ”du hajar ju inte ett skit” dit. En nivå som aldrig skulle accepteras face to face. Har även genom åren gjort mig skyldig till en del fula personangrepp (gamla hiphopforumsynder från 90-talet osv, hehe…). När man läser det efteråt ser man ut som ett psycho. Just därför överdriver jag gärna lite åt andra hållet. Men visst kan det gå för långt, men jag ber hellre om ursäkt för att jag finns än tvärtom om du fattar vad jag menar. Tycker de tbehövs i debattklimatet på nätet.

  5. Grejen är att jag inte anser att det hör till överdrivna artighetsgester att ursäkta sig för att man skriver för mycket respons. Det hade varit annorlunda om kommentarerna gick ut på att någon frågar mig en massa saker om typ vägbeskrivningar till diverse platser. Men bara allmän respons är svårt för mig att se som besvär. Om det nu anses artigt, så bekräftar det bara min uppfattning att nåt är fel med det här landet.

    Jag är själv en gammal nätterrorist 😉 … Eller seriöst, jag har som många andra haft väldigt lätt för att exponera all min frustration mot personer eftersom det är väldigt enkelt när man inte har personen framför sig. Det som du nämner använder jag nu som tumregel; om jag inte skulle vilja/våga säga samma saker till personen öga-mot-öga, så kommer jag inte att skriva det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: