Frid, konflikt, grubbel

Då var det gjort. Jag har lämnat östra Botkyrka efter två år. Tankarna kring det är så många att jag ska begränsa mig i det här inlägget. Både kroppsligt och symboliskt har det varit en lång period med nya lärdomar. En del av dem är helt nya, och inte så muntra, egentligen. Men livet fortsätter. Om man nu ska säga ”men” överhuvudtaget. Jag vet inte vad jag ska göra av mina nya lärdomar. Jag har inte hunnit tänka så värst mycket på det. Bara känt väldigt mycket. Grubblat. Allt det där.

För två år sen flyttade jag upp från Linköping för att (åter) plugga i Stockholms län. Jag visste att min plats i bostadskön inte var värt mycket. Jag var beredd på det värsta, tänkte jag. När jag väl fick min studentlägenhet så fick jag tryggheten. Operation Regionaltåg var över. Det var allt annat än bra, men det var bara att bita ihop. Jag var inte där för att ha en bra bostad. Jag var där för att göra det som behövde göras.

I början var hela livet en sån röra att jag aldrig behövde ta itu med frågan, men så småningom kunde man inte undvika sanningen, och de här sista månaderna har jag varit medveten om att det var ett jävla fängelse jag befann mig i. Jag har sagt det så många gånger om andra situationer, fängelseanalogin, men man lär sig att omvärdera saker. Det som har varit nytt är att jag i princip skämdes över att bo där jag bodde. En blandning av bygdens ödeskänsla och industrilandskapets skräck som man upptäcker först när man är bortom räddningen; när det verkligen inte finns annat. Att ta pendeltåget till Tullinge är en sak. Att därefter vara en del av de usla kommunikationerna till en förnedrande håla ute bland skogen och järnvägen är en annan. Jag var inte bara rädd för att mina bekanta skulle tycka synd om mig, jag skämdes för att det kändes som att jag hade valt det. Jag hade valt att förnedras. Att alltid bo dubbelt så långt bort som alla andra. Att leva som en bortprioriterad medborgare medan många bekanta levde ett anständigt liv på andra ställen i mellersta Sverige.

Hur mycket man än genomgår förblir man naiv fram till nästa bakslag. Jag visste att det inte skulle bli en dans på rosor. Jag kände till orättvisorna. Men jag hade inte upplevt Stockholmsläget på riktigt. Jag var van vid att jag själv skulle vara ett undantag som lyckades slingra sig igenom systemet. Hitta marginalerna. Men nu nådde jag mina begränsningar. Jag insåg att det inte fanns någon plats för mig här. Jag upptäckte Norrköping i mig. Jag hade till slut tagit ett för långt kliv. Även om någon hade varnat mig på förhand hade jag inte velat möta verkligheten. Krigarmentaliteten tillåter inte det. Varför skulle jag avstå när andra gick i den riktningen? Jag hade lyckats slingra mig igenom så pass att jag befann mig i samma läge som alla dessa ”andra”. Men mina rötter visade sig till slut. Utan särskilda resurser är man utdömd.

 Jag ångrar inget, och det här ska inte överdramatiseras. Jag har uppnått mitt mål. Men konsekvensen av detta lilla äventyr har varit att jag kanske snart måste göra val som jag inte trodde att jag skulle behöva göra för två år sen. Man kan inte stå oberörd inför det som händer. Man måste ta ställning. Och göra sitt bästa för att bekämpa den växande apatin.

Reflekterandet vänder sig sen tillbaka i tiden över val som man gjorde innan man ens var myndig. Kanske borde jag ur ett krasst perspektiv ha gjort det som vi iranier ska göra i vårt läge. Satsa på allt som är mätbart. Som ger resultat. Inte sväva iväg bland filosofierandet och de skapande verksamheterna.

Om det låter som att jag redan här svävar iväg bort från ämnet så är det bara skenet som bedrar. Min flytt hänger ihop med dessa existentiella resonemang. Om det inte är tydligt för läsaren kan jag inte underlätta det just nu. Det får ta sin tid.

För två år sen kände jag att Linköping med dess 140 000 invånare var för litet. Nu har jag bosatt mig i en ort vars invånarantal i tätorten är mer än dubbelt så litet som Botkykrka. Jag har blivit Nyköpingsbo. De första intrycken får delas senare. Vi kan bara konstatera så långt att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/12/07.

2 svar to “Frid, konflikt, grubbel”

  1. Bonde!

    Skämt åsido, lycka till. Det är nyttigt att flytta!

  2. Tackar, tackar.

    Femte flytten i vuxen ålder känns okej. Jag bytte ner mig så kraftigt senast att allt annat var en förbättring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: