Sweet Little Rock & Roller

Städning och Chuck Berry som bakgrundsmusik. Får mig ofta att tänka tillbaka på den första veckan i min första egna lägenhet när jag var 19 år, i studentområdet i Ryd (Linköping). Av praktiska skäl hade jag lånat med mig några CD-skivor från biblioteket för att ha lite att lyssna på medan jag fortfarade inte hade flyttat med mig mina egna plattor. Så det var Chuck Berry, Dido och The Verve (sätt in respektive one-album-wonder-platta bakom respektive band när det gäller de två sistnämnda*). Och det var mest Chuck som jag fastnade för. Det var de där glada dagarna när det var fortfarande nytt för mig att lyssna på musik för att det är roligt och glatt. Och intresset för den rena, okonstlade musiken, som i det här sammanhanget representerades av Chuck Berrys totala brist på pretentioner. Men det oseriösa kunde göra mig väldigt uppjagad. Romantiseringen var total.

Men det här handlar inte så mycket om Chuck Berry. Det handlar om att jag försöker förstå mig själv och hur jag såg på livet när jag precis skulle komma in i 20 års-åldern. Jag var trots alla mina ovantligt allvarliga erfarenheter från den politiserade barndomen fortfarande väldigt naiv, vilket också gjorde att jag hade en positiv syn på framtiden. Kanske inte för hela planeten, men åtminstone min närmaste omgivning. Det var kul att vara student. Det nya vuxna livet erbjöd många nya upptäckter och erfarenheter. Allt det där. Och upptäckten av Chuck Berry på riktigt, bortom filmmusik till mainstreamkomedier som Ensam hemma eller Tillbaka till framtiden, berörde mig på ett sätt som det inte gör idag. När jag hör hans rytmer idag hänger det hela tiden något i luften som ett hinder för den totala hängivelsen. Som att ”ja, ja, det finns viktigare saker att tänka på”.

Så jag försöker hitta konkreta tecken i minnesbilden av mitt tankeliv. Att säga att jag var naiv räcker inte för att förklara vad det var för tankesystem jag bar med mig. Var jag själsligt så fundamentalt annorlunda än hur jag är nu? Bedömde jag allt runtom mig på ett helt annat sätt? Bygger jag hela det nuvarande teckensystem på några enskilda erfarenheter som så starkt har präglat mitt nuvarande jag? Jag vet inte. Jag brukar generalisera och fördumma mitt 20-åriga jag, men åtminstone när jag försöker tänka tillbaka så tror jag att jag på många sätt var precis lika vuxen som jag är idag. Jag hade bara inte hamnat i lika många situationer där jag behövt omvärdera min plats i samhället där jag befinner mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2009/12/21.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: