U2

Vartannat år ungefär brukar jag komma in i en period där jag omformulerar de frågor som jag haft om U2 sen mitt musikintresse höjdes till en nivå som står högre än den genomsnittliga. Och den här gången har jag haft överlägsna forskningsverktyg, vilket gjort att besattheten och fascinationen ökat.

Det är lite som R.E.M innan jag till slut tog över steget och fyllde min skivsamling med en handfull plattor. Med U2 tog jag in dem med The Unforgettable Fire (1984) för drygt sju år sen, och sen dess har den mest legat och dammat.

Det har hela tiden varit ett band som varit för dåliga för att komma in i mitt hem, men för bra för att helt avfärda. I och med att jag ständigt är osäker på vad jag tycker, fortsätter den här fascinationen. Det finns en sån stor katalog av verk att det ställer så många frågor om bandets utveckling.

Jag tror också att det får ses som en komplimang till U2. Även om jag tror att det är kört för bandet efter förra årets nya album, No Line on the Horizon, har de lyckats förbli intressanta även när de varit dåliga. Man vill veta varför. Det har inte handlat om samma gamla vanliga visa. De blir gamla och världsfrånvända, börjar göra avskalat och förutsägbart gubbmusik. Med andra ord tror jag, till skillnad från många andra, att U2 faktiskt lyckades återskapa sig självt lite i början av 90-talet, oavsett vad man sen tycker om det nya. Det förlängde deras livslängd med ytterligare 10 år.

Början av 90-talet var det… Det var då jag började ta del av det här med popmusik. På gott och ont. De allra tidigaste åren kanske inte räknas, egentligen. Men jag har inte mycket att minnas. Det finns en del vaga minnen av Bonos överdrivna solbrillor (ironi, rollspel).

Sen föll de väl bort lite i glömska och dök upp igen i Paris på MTV European Music Awards och fick pris för låten ”Miss Sarajevo”, om jag inte minns fel. De gick upp för att ta emot priset och Bono såg ut som en osympatisk ligist med en gubbkeps på huvudet, när han sa what a night, what a crowd etc. och så… What a bomb! med en passning till de franska kärnvapentesterna under Jacques Chiracs regering.

Mina första bilder av U2 var därmed av ett gäng ganska aggressiva personligheter, att jämföra med till exempel Oasis när de några år senare kom fram med sin arbetarklasstil och spydiga attityd, och provocerade trots att deras musik lyckades tilltala hela barnfamiljer.

Det är först i efterhand som jag har fattat att deras image från början handlade om ett gäng naiva världsförbättrare (framförallt Bono) som gjorde hålla-varandra-i-hand-musik som ”alla” kunde enas kring, att de där solbrillorna och arrogansen skulle uppfattas som ”ironi”, en lek med rollen som rockstjärna. Eftersom U2 introducerades för mig under helt andra förutsättningar, har jag aldrig varit så negativ till ”experimenten” i början av 90-talet, som de som var med på 80-talet. Jag kan inte se den enorma storheten i U2:s material från 80-talet. Visst, de var väl bättre då, men Bono hade en förmåga att halvt förstöra många av deras låtar med outhärdigt bombastisk sång. Och även om det var tilltalande, har jag svårt att lyssna på det som särskilt nyskapande. Den typen av musik som influerar en hel generation och därmed bidrar till att skapa ett nytt sound. Men det kan alltid bero på att jag annars har svårt för själva stilen som präglade de första U2-plattorna, 1981-84. Det är det som blir lite som en barriär för mig, och anledningen till att jag fram till nu inte har gett dem en rejäl chans. Det är lite för europeiskt för mig, medan delar av Joshua Trees amerikanska prägel känns lite småfalsk.

Jag tycker kanske att U2 hade kunnat bli ett fantastiskt band, eller göra den där fantastiska plattan, om man spunnit vidare på det som hörs i en låt som ”Where the Streets Have No Name”, där den instrumentala delen, som av Bono lämnas i fred i två minuter inledningsvis, hade kunnat utvecklas till en mer dominerande stil, om än på bekostnad av bombastiska refränger.

På 90-talet förlorade dem det ekande och funk-psykedeliska gitarrspelet (jag vägrar skriva ner hans löjliga artistnamn) men vann på större mångfald, mindre romantik och ”bättre” sång. Men det handlar ändå inte om någon fundamental skillnad i mina öron. Jag kan inte förstå varför den som dyrkar Joshua Tree och alla andra släpp innnan ska ha såna enorma svårigheter med Achtung Baby (inte för att så var fallet för alla, men…) Och jag har svårt att tro att det hade varit lyckat att fortsätta på samma väg när man verkade ha nåt kulmen med Brian Eno-eran. Som sagt ovan, att släppa det som man hade och förnya sig på ett balanserat sätt (min historiska förutsättningslöshet gör också att jag hade och har svårt att se det extremt ”ironiska” i det hela) ökade U2s livslängd med minst ett decennium, och det är det som gör att det är fascinerande även när det är mediokert.

Jag antar att en av U2s största bedrifter är förmågan att totalt ha drogat ner sina lyssnare i den romantiska spiritualismen från 80-talet, som i sin gjort dem ljudkonservativa och onyanserade på ett sätt som jag har svårt att förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2010/01/16.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: