Alexander Frei

Jag var på Lidl och när jag hörde någon gapskratta längst in i affären vid mejeriprodukterna tyckte jag mig se en av mina vuxenelever. Jag gjorde som alla andra i vårt land; vände mig om och låtsades som att jag inte såg något. Så gick jag omkring och försökte sudda ut hennes närvaro och bara tänka på varorna som jag behövde. Det kanske inte ens var personen som jag tänkte på. Att undvika kändes lågt, så jag körde vidare på min låtsas-att-du-inte-vet. Sen råkade jag komma in i samma väg som henne och hennes kompanjon, och när hon undvek mig valde jag att helt enkelt ropa hennes namn och hälsa. Och det var så uppenbart att det hela bara kändes deprimerande. Vi båda hade velat slippa uppmärksamma varandra.

Jag förstår att läsaren tänker att det här inte var något nytt och att man borde ha vant sig vid dessa oförklarliga situationer som ingår i samma kategori som Avvakta vid ytterdörren och kolla igenom dörrens titthål att grannen verkligen har gått in i hissen, men nu råkade ju den här personen vara en enligt definitionerna Nyanländ immigrant.

Har det här beteendet nu blivit universellt? Varför är samma översociala människa från skolan en halvt obekväm undvikare på fritiden?

Och varför brydde jag mig? För i ärlighetens namn gjorde jag ju det, även om jag valde att svälja skiten och undvika att undvika.

Ingen vet, men jag kan nu efter några månader lugnt konstatera att inte heller jag lever mitt liv som jag vill. Det må vara en gradskillnad, men uppenbarligen är även jag berörd av oskrivna och ologiska samhällsregler som jag principiellt bekämpar. Någonting står tydligen inte rätt till när jag möter folk från skolan i ett annat sammanhang och jag verkar vara väldigt angelägen om att jag blir sedd på ett sätt som jag förväntar mig att bli sedd i min roll som lärare. Inte att jag vill ha en särskild status, men att om jag ska bli tagen på allvar så måste vissa saker vara på ett särskilt sätt. Den här livsmedelsaffärsincidenten kanske inte kan appliceras på just det sistnämnda, men i ett större perspektiv så gör det det. Även de gånger jag struntar i reglerna är jag medveten om att jag har struntat i dem och att jag därmed ur vissa särskilda perspektiv har gett mig själv några minuspoäng, trots att det finns absolut ingenting som rent konkret eller moraliskt  motiverar dessa brutna regler.

En annan sak är att jag tänker för mycket. Men utan alla tankar skulle ni inte ha den här bloggen att läsa.

Annonser

~ av hossein på 2010/03/13.

4 svar to “Alexander Frei”

  1. Skön vardagsgrej.

    Men jag måste fråga det uppenbara. Alexander Frei?

  2. Om jag inte är helt ute och cyklar så betyder frei frihet på tyska. Jag tänkte att kärnan i min besvikelse handlade om den ökade medvetenheten om att jag inte är lika fri att vara som jag vill som jag ofta har trott, särskilt i yngre dar.

  3. Ah, kul, om än något långsökt.

    ”Frei” är annars bara ”fri”. ”Freiheit” är ”frihet”. Passade ännu bättre.

    • True dat, och det visste jag ju egentligen eftersom det är via tyska nationalsångens ”frieheit” som jag har utgått från att frei = fri. Mycket långsökt och egentligen förväntade jag mig kanske inte att det skulle vara något man direkt fattar eftersom jag inte direkt skyltade med begreppet frihet i själva inlägget, men det var ju en skönare rubrik än typ ”att vara fri” eller ”frihetens gränser” eller nåt annat tråkigt. Ska försöka få in Benjamin Huggel nån gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: