Cirkus, via Chicago

Tillbaka från Djurgården där jag igår kväll såg Wilco på Cirkus.

Jag har för mig att jag förra sommaren mer eller mindre basunerade ut att Wilco är liksom tillbaka på toppen efter den för deras standard ganska så mediokra Sky Blue Sky från 2007.

Den uppfattningen har jag i princip ändrat sen dess. Den senaste plattan är bättre producerad, har till skillnad från sin föregångare några riktigt bra låtar, men markerar ändå att bandets storhetsperiod är över och att den kan ringas in mellan 1999-2004.

Senast jag såg bandet live var på Acceleratorfestivalen 2004 och man kan säga att det inte direkt var magiskt.

Mina förhoppningar var därför inte överdrivna.

Det fanns en jätterolig fotbollsrelaterad halsduk som man kunde köpa, på vilken det stod You’ll Never Rock Alone, och under koncerten förklarade Jeff Tweedy att vi inte skulle behöva känna oss ouppskattade apropå att mellansnack inte existerade under konsertens första 20 minuter eller så. Det fanns inte så mycket tid och det som fanns behövdes till att rocka, förklarade Chicagosonen Tweedy.

Och jag är väl av åsikten att Wilco inte är mycket till ett rockband. Det är inte det som gör dem bra. Alla kan slå på och dra lite. Men sen ska man ju skriva bra låtar också. Så till en början kändes det lite stelt med samma gamla vanliga visa. Verse, chorus, verse. Pang, pang. Klang, klang.

Men de visade mig att jag på ett sätt hade fel. Jag hade nämligen kommit dit med samma vanliga tankar… Om vad det ska vara för stämning, hur låtlistan ska sse ut… Om ljudet hörs bra, och så vidare. Men även om låtlistan var rätt så tam så var det en ritkig show som ett riktigt band bjöd på. Rent tekniskt var det här faktiskt den bästa spelningen jag varit på, någonsin. På vägen till koncerten resonerade jag med mig själv om huruvida Wilcos väg utför på plattorna hänger ihop med att Tweedy sparkade Jay Bennett från bandet under inspelningen av Yankee Hotel Foxtrot Det kan jag fortfarande spekulera i, men arsenalen Wilco igår var helt fantastisk. När det var dags för rock, då var det ett genuint band som stod där och inte ett gäng plastiga posörer. Det spelade ingen roll att låtlistan för mig var halvtaskig, för många av de minst intressanta låtarna farmfördes på bästa möjliga sätt. Bättre än de någonsin varit. Bättre än jag någonsin hade kunnat tänka dem. För ovanlighetens skull har dagstidningens recensent och jag sett på ungefär samma föreställning. Allt från storslagna psykedeliska nummer till gammalt hederligt jammande… Klassiskt rock. De må vara gamla nördiga gubbar men wow… Hur ska man säga. You had to be there. När det var som bäst var det äkta, det hade substans. Det var populärmusik och någon livsstilskampanj. Höjdpunkten summerades nog med framförandet av Mermaid Avenue-låten ”Hoodoo Voodoo”. Oj, jag önskar att jag hade det inspelat. Ni vet ju hur sällan jag får uppleva bra livemusik nuförtiden.

Däremot skulle jag kanske ge det bästa möjliga betyg som SvD har gjort. Trots allt fanns det ju en del mediokert emellan de mest fantastiska höjderna. Det får bli 4/5.

Övriga noteringar:

* För första gången någonsin fick jag vara med om att inte känna igen en låt som spelades av ett av mina favoritband. Det spelades nämligen en låt från Wilcos debutalbum A.M (1995) som är en ganska förutsägbar countryrockhistoria.

* Det var förbjudet att filma konserten men tillåtet med ljudinspelning. Resultatet? Tja, låt mig säga att jag längtar efter tiden innan mobilkameror uppfanns. Att gå på konserter idag och se hundratals eller tusentals armar i luften med en mobilkamera som spelar in hela showen är ett egentligen ganska absurt fenomen som skulle uppenbara i ett större perspektiv.

* För första gången sen jag själv var väldigt ung fick jag vara på en spelning med en lite äldre publik. Även om det fanns en del ”cool kids” så var de få och tonåringarna var en klar minoritet. Skönt som fan. Jag vet vad du tänker, ”fånigt att analysera publiken istället för att bara tänka på de som du är där för att lyssna på”. Men ni vet hur den där timmen är innan när man bara väntar och väntar på att få komma in. Dessutom är det mänskligt. Jag har vairt less på att bara stå där och notera demografiska skiften där jag har varit på de utdöendes sida.

* Däremot var jag ensam blatte som vanligt. Det fanns en tid där jag fullständigt sket i det men jag börjar faktiskt bli trött på det. Fan är grejen liksom. Det är ju en popkoncert och inte en golfbana.

* Jag upplevde min första spelning från läktarplats. Vet inte vad jag ska tycka om det. Var lite väl långt uppe, men annars helt okej.

Låtlista (ej i rätt ordning):

Jesus Etc. –  Tweedy lät publiken sjunga stora delar av denna. Bra på plattan, ingen jättenummer här.

I’ll Fight – Jag gillar inte den här låten och den var precis lika dålig live. Oinspirerande och förutsägbart trams.

You Never Know – En av mina favoriter från de senaste åren. Framfördes på ett bra sätt också.

One Wing – Minns inte så mycket mer än att den spelades och att den var bara liksom… Där.

Wilco– Framfördes som en rätt rolig introgrej med en förinspelad bandpresentation och allt.

Deeper Down – Se ”One Wing” ovan.

You Are My Face – Framfördes på ett så bra sätt att den höjt även min uppfattning om studioversionen.

Bull Black Nova – Denna stör mig som fan på plattan, men det var först i improvisationsfasen av den här som man insåg att det här kunde bli en riktigt bra spelning. Tack för den, mina herrar.

Via Chicago – Hade lyssnat och nynnat på den i ett dygn innan, så det var en positiv överraskning, men nej, jag är missnöjd med framförandet. Gick in i den där luriga avante-garde-fällan som var all over the place på Yankee Hotel Foxtrot.

Heavy Metal Drummer – Bra.

I’m the Man Who Loves You – Minns inte så mycket av den om jag ska vara ärlig, men det var den här typen av nummer som generellt lyfte spelningen.

War On War – Bra låt, men framförandet kommer jag inte att ta med mig.

I Am Trying to Break Your Heart – En klassiker. No complaints om framförandet även om keyboarddelen låter bättre på plattan.

Handshake Drugs – Varken nöjd eller missnöjd med denna. Kunde ha varit bättre, men uppskattar att den åtminstone var med på låtlistan.

The Late Greats – Bättre på plattan.

Impossible Germany – Gitarr, len.

Passenger Side – Ja, det var ju den här jag alltså inte kände igen.

A Shot In The Arm – Förglömgligt framförd.

Hummingbird – Har aldrig varit ett fan av den här.

Hate It Here– Ännu en låt som lyftes rejält.

Walken – Ingen favorit på plattan, men fantastisk igår.

On and On and On – Njä?

Hoodoo Voodoo – Som sagt, en höjdpunkt. Närmast extatiskt när refrängen blandades med improvisationer.

* Och säker nån eller några mer som jag inte minns*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2010/05/24.

8 svar to “Cirkus, via Chicago”

  1. ”Oj, jag önskar att jag hade det inspelat.”

    Kommer snart på en torrentsajt nära dig….

  2. Håller med om låtlistan, saknade ganska många favoritlåtar.
    Men flera av ”tråk-låtarna” blev ju intressanta för att man gjorde dom så förbaskat bra.
    Jag var helt knäckt dagen efter, kändes som att detta kommer jag förmodligen inte få uppleva igen, inte på samma sätt, inte i detta liv.

    Sedan måste jag säga att jag lider med dig då du inte förmår att uppskatta ett mästerverk av smått episka mått som On and On and On är.
    Där går en tydlig gräns, i mitt musiklexikon blir det inte mer gripande än så.
    Men men, det är i min Wilco-Värld det:)

    • Episka mästerverk är ute, du vet. De funkar mest när det görs med lite humor eller att det är frivilligt eller ofrivilligt gulligt.

      Vi får hoppas att den där torrentfilen dyker upp snart så är det alltid nåt i brist på oddsen att återuppleva det hela.

  3. ”det är Ute” ?!!
    Vad fattigt att ens tänka så.
    Bra är alltid bra, oavsett ytliga trender som kommer & går,
    Var tills nyss säker på att alla som gillar Wilco kände till det…

  4. Olika trender, idéer och ideal kommer och går. Man kan lite skämtsamt prata om vad som är ”ute” eller mer seriöst kalla det något annat med likadan betydelse. I och med att Wilco just nu är ett ganska känt och populärt band är det nästan per automatik tidsenligt på ett eller annat sätt. Att liksom antyda att Wilco är ett äkta band som står över det som kommer och går anspelar i sig redan på ett tankesätt som en dag kanske kommer att försvinna även inom populärmusiken. Och jag anser personligen att en låt som ”On and On and On”, om vi summerar olika aspekter av låten, är något som inte intresserar en eftersom det inte tillför något nytt. Blir därmed lite förutsägbart. Man har hört det förr, ibland bättre, ibland sämre.

  5. […] ”It’s a sign” Fortsätter lite på Wilco-spåret. […]

  6. […] mycket mer än vad jag trodde att det skulle göra. Jag måste ha missat poängen efter deras förra besök på Cirkus i maj 2010; att det spelar mindre roll att jag varit tämligen missnöjd med de senaste […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: