”It’s a sign”
Fortsätter lite på Wilco-spåret.
Ibland händer det sjukt märkliga saker i ens liv som känns så skrämmande i sina oförutsägbara tillkomster att man innerst inne känner att något är fel och att det trots allt finns något bakom den materialistiska verkligheten. Man vill tänka att det bara handlar om slumpen, men det känns egentligen inte som att det finns så mycket som talar för det.
Till exempel minns jag att min nuvarande PIN-kod till mitt kontokort är en som jag hade råkat slå in av ett misstag redan innan jag fick den. Visserligen är det flera siffror i kombinationen som även fanns i den gamla kombinationen. Så man kan kanske säga att det krävs bara ett litet misstag för att det ska råka gå in, men jag har ändå aldrig kunnat övertyga mig själv om att det inte är något att haka upp sig på. Jag bryr mig visserligen inte om det och brukar tänka på det ganska så sällan, men jag tycker ändå att det visst finns en hel del att haka upp sig på där.
En sak som kanske är ännu märkligare är något som hände mig våren 2007 när jag bodde i Linköping.
Jag gick på Storgatan och lyssnade på Wilcos Yankee Hotel Foxtrot på min bärbara CD-spelare (jodå, det var faktiskt 2007), och någon gång när gatan möter Barnhemsgatan tittade jag upp mot den molniga himlen och såg en flock av mörka fåglar, och det var i kombination med musiken ett väldigt suggestiv ögonblick.
Inte långt därefter släppte Wilco sitt nästa album, Sky Blue Sky, med det här omslaget (den svarta cirkeln är ett klistermärke):
Hur sinnessjukt är det inte på en skala 1-10?
Och jag kan garantera att det inte handlar om att jag bar på albumets titel i det undermedvetna, om man ska se det som en självklar association som jag ska ha haft till bandet vid den tidpunkten, för jag visste nog inte att de var på väg att släppa nytt innan den väl hade släppts. Redan då hade jag slutit följa upp vad som händer i branschen.
Jag kan i och för sig medge att ”sinnessjukt” är en överdrift. Det kanske ändå finns vissa saker som binder ihop allting. Som att musiken åtminstone på YHF för mig ger olika typer av bildlandskap som står närmare en himmel med fåglar i än till exempel fabriksmaskineri eller ett ocean (jag gillar inte vatten på det sättet). Om det här är en känsla som jag delar med många andra människor – vilket jag tror att jag kanske gör – kan det vara något ganska väntat att en liknande bild dyker upp på ett Wilcoalbum.
Ändå… Att det är i princip exakt samma sak, och att allt sker inom loppet av några månader gör det till en märklig historia.
Läs även andra bloggares åsikter om wilco, sky, yankee, fågel, pop, landskap, himmel
Black Sheets Records 