Två filmer, one love

De senaste veckorna har jag haft nöjet att titta på två mer eller mindre fotbollsrelaterade filmer.

En av dem är förra vårens hajpade Looking For Eric av Ken Loach, som jag då hade tänkt se, men det fick stå på den mer avlägsna att-göra-listan och till slut glömdes den bort.

Filmen handlar om en ca 50-årig brevbärare som lever i ett sunkigt hus med tonårsbarn från olika förhållanden – det var det jag fick med mig med den röriga inledningen – och som hamnar i något av en kristillstånd efter att han snart blir halvt tvungen att träffa mamman till sin dotter, den första stora kärleken som han lämnade med ett spädbarn för 20 år sen.

Fotbollsdelen kommer in i det att mannen – som heter Eric – är ett stort fan av Manchester United och har den legendariske franske 90-talsstjärnan och popgeniet Eric Cantona som är både hans gud och idol. Eric börjar bli lite virrig i skallen och får snart Cantona uppenbara som något av en osynlig vän (Loach lämnar möjligheten öppen att fransosen mer eller mindre kan finnas där på riktigt). Med Cantona som vägvisare försöker han sedan att få ordning på de jobbiga situationerna i sitt liv; relationen till sin gamla kärlek och tonåringen i hans hem som hamnar i strul med organiserad brottslighet.

Därtill är hela kompisgänget Unitedsupportrar, vilket ger ytterligare fotbollsrelaterat prägel.

Eftersom det är Ken Loach är man ständigt rädd för att något hemskt ska hända, men även om sånt ständigt lurar i bakgrunden är filmen i det stora hela en ganska lättsam dramakomedi. Möjligen är den till och med för glad på slutet, men i sammanhanget är det inte särskilt förutsägbart. Särskilt i början av filmen känns det som att det kommer att bli två timmar av hopplöst misär. Men sen dyker Cantona upp och snart sprider han sin magi på duken likt det han gjorde på de engelska arenorna när engelsk fotboll fortfarande var engelsk fotboll och inte en vidrig globaliserad TV-spelsliga.

Men det finns en sak som jag måste anmärka på och det är att matematiken inte riktigt går ihop. Det är mycket möjligt att jag har missat nån detalj i historiens bakgrund (som åter, var lite rörig), men Eric säger klart och tydligt att han inte träffat Lily – dotterns mor – på 20 år. De hade träffats 1979 och oavsett hur tidigt han fick barn med henne så finns det inget i filmen som antyder att det ska ha varit knappt 10 år efter första mötet. Filmen borde således utspela sig någon gång omkring 1999, men det är uppenbart att det är 2008. I filmen ska nämligen Man United möta Barcelona på Old Trafford – antagligen semifinalen våren 2008 – och dessutom är det mycket prat om FC United i filmen, en klubb som bildades för bara några år sen som ett projekt från Manchester United-supportrar som hade tröttnat på den ökade kommersialiseringen av klubben och fördrivningen av vanliga knegare från hemmaarenan Old Trafford som en konsekvens av det förstnämnda.

Den andra filmen, som för mig var en bättre upplevelse, är The Damned United (regi Tom Hooper) som alltså är mer av något som man skulle kunna kalla för fotbollsfilm.

Det är en verklighetsbaserad berättelse om den sedan sex år tillbaka avlidne engelske fotbollsmanagern Brian Clough och hans 44 dagar som manager för Leeds United FC i mitten av 1970-talet, klubbens gyllene era.

För de som inte känner till Clough så väl så var han en av de mest karismatiska och roliga profiler som den engelska fotbollen har upplevt någonsin. Han var en imponerande målskytt från nordöstra England som fick sin karriär förstörd av en skada (som med dagens medicinska metoder hade kunnat åtgärdas), men det var hans tid som manager (i England har en fotbollstränare en extra uppsatt roll som inkluderar delar av det ekonomiska ansvaret för ett lagbygge) som gjorde honom historisk. Han tog provinsiella klubbar från Midlands och gjorde dem till både engelska- och europeiska mästare, en fantastisk bedrift som gör att många ser honom som sin bästa på sin position genom alla tider, möjligen i konkurrens med Bill Shankly i Liverpool. Eller för att citera Clough själv: ”I don’t know if I’m the best manager in the country, but I’m in the Top One” (!)

De som känner mig vet att jag avskyr episka livsberättelser och det är en anledning att jag älskar den här filmen; för det kloka valet att enbart fokusera på en kort händelse på drygt en månad, som dessutom får betraktas som en parantes i Cloughs karriär. Att genom så lite berätta så mycket.

Filmen pendlar mellan olika skeenden mellan 1968-1974, och dess två huvudteman, förutom människan Brian Clough, är hans rivalitet med sin framgångsrike föregångare på posten som manager för Leeds – Don Revie och hans relation till sin partner; den assisterande tränaren Peter Taylor.

Den är oerhört snygg rent fotografiskt och väldigt ”ekonomisk” i sin berättarstil där varje scen bidrar med något väldigt viktigt och konkret till berättelsens helhet, vilket jag gillar. Mycket, mycket bra skådespel, bland annat hos flera biroller. Mycket bra musik. Mycket hjärta, mycket humor.

Det ska dock sägas att upplevelsen av filmen är väldigt beroende av en kännedom om den faktiska grundhistorien bakom Clough. Jag som känner till det vet medan jag tittar att oavsett om Clough tar ett felbeslut eller inte, om han blir fördömjukad eller inte, så kommer han att bli en ännu större hjälte än det som han har varit innan de 44 dagar som handlingen utspelas kring. 1979 vann Brian Clough Europacupen (föregångaren till Champions League) med Nottingham Forest (och försvarade den året därpå) – en bedrift som saknar motstycke i den turneringens historia. Detta visas först efter att filmens själva berättelse har tagit slut, men oavsett så finns den där i bakgrunden ständigt. Och det berör väldigt mycket. Särskilt som nostalgieffekten är större då Forest är en av många klubbar som har drabbats extremt negativt av fotbollens modernisering. På det här sättet blir också filmen något av en hyllning till Clough, men det uppstår i relation med en historia som filmmakaren delar med en del av mottagargruppen. Det blir därmed ingen tröttsam hjältesaga. Hjältesagan finns hos betraktaren, snarare.

Det finns förstås mycket mer att säga om detaljer men jag tror att det är mest fotbollsnörden i mig som vill ut och därför sparar jag till en annan gång.

Betyg:

Looking For Eric – 7.5/10,

The Damned United – 9/10.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2010/05/31.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: