I did play Sun City

I mitten av 80-talet fanns det ett område i Sydafrika som kallades Bophuthatswana och där låg det sydafrikanska Las Vegas, även känt som Sun City. Området betraktades som en självständig stat inom staten, men erkändes enbart av Sydafrika och, you guessed it, Israel.

När man inte var där på Casino så kunde man ta del av apartheid-rock, framfört av bland andra Queen och Status Quo.

Dessa utländska artister besökte Sun City och rockade loss trots att Sydafrika faktiskt var svarlistat av stora delar av världssamfundet, och via FN fanns även en kulturell bojkott mot landet. Men många artister valde att skita i det.

Man kan tycka att det inte är nåt nytt, vilket förstås är sant. Men även om det är mycket krokodiltårar idag – inte minst från samma artister som då spelade i Sun City – så var ju ändå kritiken mot Sydafrika så utbredd i mitten av 80-talet att det inte direkt var något ställningstagande att bojkotta apartheidregimen. Med denna förutsättning är det smått otroligt att man kunde åka dit och titta sig själv i spegeln efteråt utan att skämmas.

Andra artister som sänkte sig så lågt var:

Dire Straits (money for nothing, chicks for free)

Elton John (still standin’)

Boney M (De Klerk, the OG daddy cool)

Tina Turner (what’s apartheid got to do with it?)

Black Sabbath (?!)

En kille från Modern Talking (självtalande)

Ray Charles (ge honom en break, han kunde kanske inte se vad det var som pågick)

Linda Ronstadt

Julio Iglesias (det finns alltid plats för fler playas)

Och en massa andra muppar.

Här är vad en Guardian-blogg hade att säga om saken för två år sen när Brian May och hans kompis skulle uppträda för Mandela.

Och här är ett ännu äldre inlägg, från 2005, som jag klistrar in eftersom jag antar att den kan tas bort närsomhelst:

The sins of St Freddie

Before we get too misty-eyed with Live Aid nostalgia, remember what Queen got up to just months before

Like countless thousands, I spent a good deal of Christmas watching my Live Aid DVD box set. Much of it – Sade, Simple Minds, Nik Kershaw, Kenny ”Footloose” Loggins – sent me straight to the fast-forward button. The odd moment had me gawping at the screen, thinking that the 1980s had amounted to a period of collective psychosis: who, I am still wondering, ever came to the conclusion that Spandau Ballet were a good idea? One bit in particular, however, gave off the distinct whiff of genius.

I am talking, of course, about the early-evening set delivered by Queen. It has long been a cliche – but only because it’s incontestably true – that they were the only band who fully grasped the event’s ”global jukebox” concept and gave the TV audience exactly what it required. To collapse one’s Greatest Hits album into a quickfire 20 minutes was an inspired move; to deliver the resultant music without putting a foot wrong took them into the orbit of the greats. And Freddie Mercury! Those who compile lists of Great Rock Frontmen and award the top spots to Mick Jagger, Robert Plant et al are guilty of a terrible oversight. Freddie, as evidenced by his Dionysian Live Aid performance, was easily the most godlike of them all.

Back in 1985, however, I can recall turning the TV off in disgust. There were Freddie, Brian, Roger and The Other One shaking their stuff in front of that map-meets-guitar logo and serving notice of their concern for the plight of the third world – but less than 12 months before, as was known to right-on NME readers like me and my friends, they had committed the earth-shaking sin of breaking the United Nations cultural boycott and playing gigs in apartheid South Africa. These days, you don’t hear much about this tawdry episode of their progress, so by way of a reminder …

Queen played a run of shows at Sun City, the entertainment complex located in Bophutswana, one of 10 South African Bantustans: tracts of low-quality land supposedly enshrined as independent black homelands that were in fact one of the struts of the apartheid regime. They amounted to parched rural ghettoes; the fact that the Sun City complex – a casino-and-golf resort, akin to an Afrikaner’s Las Vegas – was located in one of them only underlined their cynically conceived place in the apartheid scheme.

”We’ve thought a lot about the morals of it a lot,” claimed Brian May at the time, long alleged to be one of the cleverest men in rock, ”and it is something we’ve decided to do. The band is not political – we play to anybody who wants to come and listen.” ”Throughout our career we’ve been a very non-political group,” said bassist John Deacon (aka The Other One). ”We enjoy going to new places. We’ve toured America and Europe so many times that it’s nice to go somewhere different … I know there can be a bit of fuss, but apparently we’re very popular down there … Basically, we want to play wherever fans want to see us.”

The cloth-headed, deluded, impossibly arrogant nature of these pronouncements hardly needed mentioning. Queen were swiftly fined by the British Musicians’ Union, and briefly turned into music press pariahs. They were not alone: the likes of Rod Stewart and Status Quo also played Sun City, easing their consciences by making donations to local charities. Queen were no exception: they attempted to make up for the breaking of the cultural boycott by handing some spare royalties to a school for the deaf and blind. It didn’t wash: the UN stuck them on its list of blacklisted artists, where they remained until apartheid was finally dismantled.

In these washed-out, relativist, non-ideological times, bearing a grudge based on all this might look rather churlish, but what the hell: in the wake of their Sun City season, I have always found Queen’s alliance with rock’s liberal bleeding hearts a little too much to take. Towards the end of Live Aid, for example, Mercury and May played a recently written song called Is This the World We Created?, which took issue with disease, suffering and human evil in general. I waited in vain for a specific reference to the heart-stopping wrongs they had witnessed in Bophutswana, but none came. And what about the utopian sentiments of One Vision, released a year after their South African trip? ”No wrong, no right,” sang Freddie. ”I want to tell you, there’s no black and no white.” Well, phooey, frankly.

All this came into sharper focus just recently when I read that Brian May, Roger Taylor and the sometime Free vocalist Paul Rodgers are to travel to South Africa in March to play a Nelson Mandela tribute concert. Performing as Queen, they will headline a show aimed at raising money to tackle Aids in sub-Saharan Africa. As with a previous show staged in 2003, it’ll go under the banner of a 46664 concert: the number is taken from Mandela’s prisoner ID at Robben Island jail.

They will doubtless play Bohemian Rhapsody, Radio GaGa, Hammer to Fall and all the rest of the hits. After that bit’s done with, they might also find it in them to finally say sorry.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2010/07/22.

4 svar to “I did play Sun City”

  1. Skönt att det enbart var artister som passerat sitt artistiska bäst-före-datum redan på 80-talet (Turner, Charles) samt artister som aldrig varit bra (alla andra). För en gångs skull har jag tur med min musiksmak… Har ingen koll på Ronstadt dock.

    Jag minns att vi hade en video inspelad med Little Steven från Springsteens E-Street Band när jag var liten, som var en sorts We Are The World angående Sun City. Tror bestämt Furious Five och Kurtis Blow var inblandade också!

  2. Bullshit att Israel erkände Sun City som självständig stat. Har du hittat på det själv?

    • Jag skrev inte att Israel erkände Sun City, utan området där Sun City låg. Och nej, jag har inte hittat på det själv. Det står att läsa i en av texterna om banden i Sun City. Om du är väldigt engagerad i att förneka denna koppling så kan jag säga att a. Israels relationer med Sydafrika är allmänt välkända och b. det måste ändå vara det NÄST värsta som Israel ha gjort med tanke på fallet Palestina.

  3. Ja, det är ju lite ironin. De där åsiktsbefriade mysbanden tar lätt på Apartheid medan en av Tony Sopranos kumpaner kör motrörelsen.

    Av banden så har jag inte heller så mycket att förlora. Men jag har alltid gillat Queens ”I’d Like to Break Free” eller vad den heter. Och sen har jag en Dire Straits-platta och framförallt är jag en fd Sabbath-fan och tycker fortfarande att de var ett mycket bra band mellan framförallt 1971-1972, alt. 1970-1975. Men jag har nog aldrig haft några höga tankar om varken Ozzy (som antagligen inte var med när det här begav sig) eller Tommy Iommi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: