Juvelerna under klassicismens gyttja

Min kropp är fast i kyrkogårdslandet, min själ är i det organiska men ändå moderna väst.

1984 släpptes Meat Puppets II som med sin självförklarande titel alltså är det amerikanska bandet Meat Puppets andra album i ordningen.

Den kan kort och gott beskrivas som en underground classic, men jag tycker det är en gåta att den fortfarande ska betraktas som något sådant. Om vi begränsar oss till rockmusik från de senaste 40 åren så är Meat Puppets II en av de absolut bästa plattorna som någonsin har släppts.

Jag är inte dummare än att jag fattar att den uppenbarligen inte skulle kunna vara framgångsrik på listorna idag, eller för 26 år sen när den kom ut, men det är inte Neil Young heller, om man säger så. Och hans bästa verk betraktas inte alls som några underground-klassiker. De betraktas som bra musik. Som en del av popmusikens kanon. Typ. Eller Bruce, eller Dylan, eller Patti Smith, Stooges, Led Zeppelin, Pink Floyd, The Cure, Kate Bush… Vadsomhelst.

Men jag har under min livstid aldrig hört någon ens nämna Meat Puppets II eller prata om den. Förutsättningen att det ska hända är att ett gäng initierade personer ska börja nejmdroppa saker som Kaliforniens hardcorescen i det tidiga 80-talet, rötterna till grungeexplosionen i Seattle eller bara allmänt 80-tals-indiesnack.

Och jag menar att det är lite märkligt eftersom det är fantastisk musik som den innehåller. Helt överjävligt bra. Om en apatisk pessimist som jag säger det, så vet ni att det är en riktig komplimang och inte tomma ord. Det här är inte några pretentiösa NYC-personligheter som sitter och skramlar lite. Det finns lite av den knivigheten, visst, men överlag är det rakt på sak.

Förmodligen är MPII:s främsta kännetecken det faktum att den innehåller tre låtar som Kurt Cobain valde att inkludera i Nirvanas Unpluggedspelning kort innan sin död. Men det har tydligen inte skapat någon kultstatus kring plattan utöver det som redan fanns för Cobain själv innan föreställningen.

Cobain tog ut de mest konstnärliga styckena; ”Plateau”, ”Lake Of Fire” och ”Oh, Me”.

Dessa skiljer sig ganska tydligt från det närmast tematiska inslaget av folk-jams och dylikt, något av en hyllning till bandets ursprung i Arizona, med det instrumentala ”Aurora Borelais” som en mötespunkt. Själv har jag väl ingen särskilt preferens i detta. Bra musik som bra musik.

Min favorit är dock det psykedeliska öppningsspåret ”Split Myself In Two”, strategiskt placerad först ut, som med lokomotivrytmer bildar en brygga till bandets bakgrund i hardcorescenen i väst.

Så är du en som klarar av en vanlig rockorkester med bass, gitarr och trummor, så är Meat Puppets II ett måste. Jag går i god för det. Sen om sången är lite väl ”sprinkled with emotions” (”Oh, Me”) eller inte, det tycker jag att man får ta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

~ av hossein på 2010/08/18.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: