Bay Area – Norrköping

Efter hyllningen av Axl Rose i min förra blogg är det dags att ägna några ord åt en annan hjälte som exemplifierar hur rockens bästa artister antingen är hänsynslösa generaler eller instabila dårar. Som Dave Mustaine.

Av en händelse har jag under den senaste veckan börjat att åter lyssna på Megadeth, ett av de stora fyra banden inom den amerikanska thrash-metal scenen som blomstrade i mitten av 80-talet; Metallica, Slayer och Anthrax i övrigt.

Själv fastnade jag för Megadeth under sommaren 1998, precis innan jag skulle börja gymnasiet. Jag hade under året innan börjat fördjupa mig allt mer i tungt amerikansk rock, och efter att jag hade börjat spela gitarr, blev det snart även intressant med väldigt gitarrorienterade band av det här slaget. Jag var alltså aldrig den typen som använde metal som ett slagord. Mina grejer var på ett eller annat sätt rotade i det sega, tunga, bluesiga, psykedeliska… Black Sabbath i början av 70-talet snarare än Iron Maiden.

Med Megadeth antar jag att det dels verkade som ett alternativ i den genren efter att Metallica svikit alla med Load (1996), dels att jag blev imponerad när jag såg den mixade varianten av ”Symphony of Destruction” (1992) på MTV.

De närmaste två åren var det således ett av mina favoritband, och relationen förstärktes av att jag fick en Megadethfan i min klass efter sommaren. Referensvärlden kring bandet blev på så sätt större.

Sen tappade jag intresset av naturliga skäl, när jag skulle försöka upptäcka annat. Det kanske också hängde ihop med att Megadeth släppte Risk och den visade att det var slut med det hela. Megadeth existerar fortfarande idag, men för mig räknas allt det nuvarande som ett efterspel till den huvudsakliga perioden som får räknas mellan 1984-1997.

När jag hela tiden skriver Megadeth, är det nästan synonymt med frontmannen Dave Mustaine.

Mustaines bakgrund är det som gör att Megadeth som band ingår i det som jag ser som en av rockens mest coola historier.

Han började som sologitarrist i Metallica i början av 80-talet, när det var ett indieband utan skivkontrakt.

Metallica blev stort i Bay Area omkring San Francisco, och övertalades att flytta till New York för att ge ut en debutplatta på bolaget MegaForce.

Mustaine följde med den minst sagt spartanska resan där medlemmarna vistades i ett bilsläp hela vägen från väst- till östkusten, men när man väl anlände fick han veta att han var sparkad från bandet.

Orsaken var framförallt hans oberäkneliga personlighet vid berusad tillstånd, som ansågs nästan farligt för de övriga medlemmarna.

Så han reste hem till västkusten, bildade Megadeth och blev det näst största thrashbandet någonsin, med omkring 20 miljoner sålda album världen över fram till mitten av 90-talet.

Men ni som har sett Metallicas dokumentärfilm Some Kind of Monster från 2004 vet att det för honom bara var en tröstpris efter det som hände med Metallica, världens kanske största band inom genren metal överhuvudtaget.

Vilket på sätt och vis är logiskt eftersom Dave Mustaine aldrig riktigt separerades från Metallica. Megadeths framgång innebar att de båda banden alltid skulle stå i rampljuset, och den givna rivaliteten skapade en mytisk status kring de där åren i början av 80-talet. Det är ju lite som att Mick Jagger eller Keith Richards skulle ha varit en föredetta Beatlesmedlem.

Mustaines bitterhet över att ha fått kicken blev större eftersom Metallica på sina första plattor envisades med att inkludera låtar som hade skrivits av Mustaine när han fortfarande hade varit med bandet. Man tog låtarna, ändrade titlarna och lade till meningslösa extrapariter för att få med Ulrich och Hetfield som medskribenter till låtarna.

Det fanns också en hel del symbolik i att Megadeth alltid skulle vara nummer två bakom Metallica i fråga om kvantitativa framgångar, och sättet som dessa två skilda karriärer utspelades på. Metallica har fram till idag varit ett av de mest stabila av historiens största band, medan Mustaine har skött sin på ett mer tveksamt sätt. Dels tack vare supandet och knarkandet under större delen av de viktigaste åren i bandets historia (vilket bland annat resulterade i att han var kliniskt död under en kort stund i början av 90-talet), dels för att det var så uppenbart att han aldrig kunde släppa sin historia med Metallica.

Mustaine var dessutom en ganska impopulär personlighet åtminstone under de mest aktuella åren. Han beskrevs som en diktator och en control-freak, och hånades därefter för sin uppenbara svårighet med att ha kontroll.

Men för mig är han en romantisk hjälte. Mina rockgudar ska hellre vara tågvrak än framgångsrika affärsmän som gör halvhygglig musik, stämmer fildelare och tjänar snuskigt mycket pengar. Den känslomässiga (och/eller fysiska) instabiliteten är nästan att betrakta som en förutsättning i dessa sammanhang; rock & roll.

Och det är med allt detta som man bäst upplever ”My Last Words”.

Och när vi ändå är i farten… Detta.

Annonser

~ av hossein på 2010/09/27.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: