Inte för att det spelar någon roll

På musikfronten är det faktiskt mycket rockorkester. Så länge som jag inte har musik som huvudsysselsättning kanske det alltid kommer att vara mina tydliga gränser, om man ser till helheten; att jag lyssnar på samma form av popmusik som alltid. Nån gång för snart tio år sen började jag öppna dörren för annat, och det är verkligen inget som jag har ångrat. Det har funnits en del riktigt bra musik som…

Okej, fan, det var inte meningen att jag skulle redogöra för hela mitt musikliv så jag sätter stopp där. Antar att jag känner mig manad att komma med en brasklapp varje gång jag hyllar en rockorkester (vet att det låter jävligt fånigt, men jag försöker komma på ett heltäckande begrepp), som ska påminna oss alla om att musik inte är synonymt med rock, att musik inte är synonymt med populärmusik, och framförallt att populärmusik överhuvudtaget inte alls är så viktigt som popmusikbranschen vill få folk att tro. Det är inte så att olika band ”förändrar världen” och olika plattors genomslagskraft är i realiteten ofta väldigt begränsad, till en kvantitativt sätt ganska liten del av världen.

Med det sagt vill jag då säga att Byrds är ett av popens bästa band genom alla tider och det förvånar mig lite att det har dröjt så länge (någon gång i somras) för mig att upptäcka bandet bortom de uppenbara få hitsen som alltid spelas i dokumentärer om 60-talet och på radio. Så lent, så trallvänligt, så medvetet och genomtänkt och ändå så oskuldsfullt och vackert.

Jag vill också hävda att det i Sverige är ett underskattat band. Jag kan inte tala för den senaste femårsperioden eftersom jag inte tagit del av det som sagts och skrivits på samma sätt som förr, men annars så anser jag att svenska tyckare sällan lyfter fram Byrds till samma nivå som Doors, Stones, Hendrix, Who, Led Zeppelin och så vidare (att de inte jämförs med Beatles är inte mer än rätt).

I amerikanska sammanhang är de däremot all over the place. Vilket säkert kan ha en del musikestetiska förklaringar.

Just nu är jag nog mest hooked på deras version av ”Hey Joe” som jag inte kände till förrän alldeles nyligen när jag köpte 5th Dimension (1966). Efter alla dessa år med Hendrix och blueswankfesten där så känns det här jävligt häftigt, även om det inte direkt definierar Byrdssoundet (Titelspåret!,”Mr Spaceman”!).

 

Annonser

~ av hossein på 2011/01/07.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: