118 800 och Åhlund
118 800.
Tack och lov för internet är man inte lika beroende av TV som källa till information och nöjen, men då och då slår man på en reklamfinansierad kanal och hypnosen är rätt brutal. Jag har märkt det på vissa bekanta att det verkligen kan leda till hjärnans korruption om man ständigt bombarderas med korta sit-coms och alla de reklamsnutter som kanalerna hinner få in under dessa tider.
Nu har jag i alla fall blivit galen och haft svårt att skaka av mig en fundering kring all detta reklam om 118 800. Det värsta är förstås att det finns flera liknande tjänster och att inget annat annonseras så aggressivt.
Men det jag också inte förstår är, hur nummerupplysning vara en sån populär tjänst att något företag har råd att lägga in tusen TV-annonser per dag? Konkurrenterna är McDonald’s, ICA, Elgiganten etc. Livsmedel, snabbmat och elektronikprylar. Typiska inslag i ett massamhälle. Men nummerupplysning? Hur kan den verksamheten gå runt på den här nivån?
Men så kunde man alltså få svar på frågor också? Finns det verkligen personer som får för sig att kolla upp hur gammal Barack Obama och ringer 118 800? Och hur går det till? Sitter det folk framför Wikipedia med headsets?
* * *
Apropå reklam. Jag kommenterade John Cleese (och Dogge) nyligen.
Nu har jag fått veta att det är ingen mindre än Klas Åhlund som har gjort musiken till den senaste Swedbank fastighet-reklamen (tvinga mig inte att ”sjunga” fram en referens här). Vilket låter rätt troligt.
Det är extra roligt eftersom det ju sägs ”we sold out all over the world”.
Det är också extra intressant. Alla måste sälja ut nån gång. Men där John Cleese och Douglas Leon måste göra det med sina ansikten, kan en mastermind till popproducent som Åhlund hålla sig i bakgrunden och inte göra bort sig. Jag menar, hur skulle det se ut om hans bandkollega Patrik Arve skulle stå i rutan och prata om bolån? Det säger en del om vilken gränsöverträdelse det handlar om. Å andra sidan är man väl bra naiv om man tror att Teddybears bara är ett gäng grabbar som lirar lite musik. Hursomhelst, ju högre status – som en kreatör har framför en underhållare – desto mer kommer man också undan med.
Läs även andra bloggares åsikter om nummerupplysning, 118800, åhlund
Black Sheets Records 
Såg en väldigt signifikativ grej i Plus för nån vecka sen angående reklam. De pratade om TV-reklam och kanske fr.a. internet-reklam riktad till barn och sa att ”nästan alla barn i vår undersökning anser att alla andra påverkas av reklam, men inte de själva” typ. Det går väl att applicera på reklam som fenomen i stort.
Och apropå att göra reklam men befinna sig bakom kameran och behålla sin trovärdighet säger jag bara – Roy Andersson!
Den där han gör reklam för Socialdemokraterna eller?
När han blev tillfrågad om reklamen för sossarna och om han var sosse svarade han nåt i stil med att nej, han är inte sosse, men han kunde tänka sig att göra reklam för dem för att påverka valutgången så att de titne skulle bli borgerlig valseger.
Jag tänkte mer på reklamen för diverse konsumtionsvaror. Gevalia, Estrella, ”Ja har äti Felix Ketchup i hundra år” osv. Men å andra sidan har jag svårt att lasta honom för det. Om sverige insåg värde ti hans filmer och finansierade dem skulle han ju inte behöva slava åt kapitalet. Ingen skugga över Roy. Ingen skugga över Dogge heller, såklart. Änkling och ensamstående far som jag förstått det, han måste nog göra allt han kan för att försörja sig. Well always have ”I skuggan av betongen”…
Felixreklamen är förmodligen den bästa som gjorts de senaste 20 åren, alla reklamkategorier.
Han gör alltid väldigt bra reklamfilmer, eftersom han låter sin konstnärliga egenhet skina igenom. I en perfekt värld skulle han ju dock itne behöva göra reklam. Fast i en perfekt värld skulle det itne finnas nån reklam, så man får ju tygla utopismen lite ibland…