Förändring

•2011/07/09 • Kommentera

Jag kommer i fortsättningen inte att blogga på Black Sheets Records. Bloggen kommer att existera åtminstone ett tag till, men bara som ett slags arkiv. Jag hade länge tröttnat på bloggnamnet och tyckte inte längre att det var passande. Varför? Det är ett för stort ämne för att jag ska palla diskutera det nu, men det är väntat att jag som 29-åring tyckte lite annorlunda än vad jag gjorde när jag var 23. I fortsättningen hänvisas läsare till min nya blogg: Ansiktsförstörelse.

Nattgrubbel

•2011/06/08 • Kommentera

En sommar utan stormästerskap i fotboll är oftast en sommar med mycket ångest.

Eller säg såhär, ordet ångest dominerar nog bland alla abstrakta substantiv i den svenska bloggosfären. Så vi ska inte sitta här och hitta på och det har med sommar att göra.

Min poäng är att alla de där funderingar som man bär som ett ok på ryggen kan man skita i när det är EM eller framförallt VM. Den läsaren som inte är fotbollsnörd kan inte förstå detta till fullo, men så är det i alla fall. Alla svåra beslut, alla tragiska minnen, all osäkerhet och otrygghet är skitsamma det årtal som slutar med ett jämnt tal. Det kan man skjuta upp till efter matchen mellan Chile – Österrike.

Sen följs allt det där naturligtvis av PVMA eller PEMA, ångesttillstånden efter diverse storturneringen.

Det är det jag tänker när jag sitter och svettas i bara shorts och äter bigarråer.

Efter att jag först har funderat på mycket annat.

Som att jag snart ska fylla 29 och blir ledsen bara jag tänker på hur kort tid kvar det är innan jag har fyllt 30.

Vad jag kan minnas har jag aldrig haft en födelsedagskalas som jag ordnat själv. Det är inte så längesen som jag kanske var lite för omogen för att inse varför det var lite sunkigt att ha det så.

Men när man ska fylla 29 är det verkligen inget skämt. Jag förstår inte varför jag ska fira något som gör mig ledsen. Eller rättare sagt, jag kan definitivt förstå värdet av att på något sätt visa uppskattning för någon annan och använda födelsedatumet som en ursäkt. Men betyder det att jag är skyldig att erbjuda den möjligheten?

Många brukar säga att jag inte ska vara ”så negativ” när jag säger såna saker.

Ja, den där Hossein gnäller och grubblar så mycket. Han blir också ängslig väldigt lätt.

Det sista håller jag med om. Det är aldrig kul att känna brist på kontroll över skeendet omkring en.

Den där Hossein är så kritisk och generellt oglad i livet.

Det är en etablerad sanning att ju mer man hör vissa omdömen om en själv, desto benägnare är man att tro på dem.

Därför har jag delvis motvilligt att accepterat att ”positiv och glad” inte är några framträdande personegenskaper hos mig.

Fast alla de där människorna som ska vara så glada och positiva blir betydligt mer ängsliga över betydligt mer triviala grejer än vad jag gör. Och talar illa om sina vänner och kamrater på ett osmakligt sätt. Så jag vet inte hur det går ihop.

Ibland tar de rentav livet av sig. En tanke som jag inte haft sedan jag var 15 år.

Erik Saade är mörk

•2011/05/22 • 2 kommentarer

Jag har tidigare diskuterat min tvetydiga känsla inför begreppet blatte. Att det har sina för- och nackdelar och så vidare.

En av fördelarna är att sluta låtsas som att man är ”mörkhyad” bara för att man inte är tillräckligt ljus enligt det rasbiologiska institutets kriterier (jodå, den existerar fortfarande andligt).

Men jag skulle kanske ändå kallas för mörk av DN:s Josefine Hökerberg.

Josefine skrev en liten artikel förra söndagen om hur Saade-febern griper Sverige, som utgick från en träff med en trebarnsfamilj i Stockholm.

Eller för att använda hennes egna ord:

Eric Saade-febern har spridit sig som en löpeld genom Sverige. Den mörke ynglingen har tagit Sverige med storm och ända till final i Eurovision Song Contest.

Han är ung och han är ”mörk”. Bra sammanfattning.

Nu är det säkert någon som sitter och undrar varför Hossein retar upp sig på en sån sak. Typ ”men, Hossein… Erik Saade är ju jättepoppis just nu… Han är mörk på ett bra sätt!”.

Ehm, hmm, jo… Det är ju visserligen sant. Men Mohammed Bangura, stjärnskottet i Allsvenskan som anlände till AIK i somras, är också jättepoppis. Särskilt i Solna. Jag kan ändå inte tänka mig Johan Esk eller någon uttrycka sig på följande sätt:

Bangura har varit en enorm succé sedan ankomsten till AIK. Den mörke anfallaren bara öser in avgörande mål för sitt lag.

Det är ingen big deal, men ingår i ett större problem som är en big fucking deal, vilket handlar om att Saades aningen avvikande utseende ur ett etniskt perspektiv tydligen är ett av hans mest framträdande kännetecken. I en av landets mest respekterade tidningar.

Ett ensidigt möte på gatan

•2011/03/03 • 1 kommentar

En gubbe cyklade förbi mig idag och uppmanade mig – ”lilla skit” – att gå/åka ”ut”. Jag kan inte säga att jag inte brydde mig, men det kom än mer oväntat än förra gången det hände, så jag blev mer förvånad än upprörd. Jag antar att när han nådde fram till sin destination så satte han och tyckte synd om sig själv för alla saker som människor som jag utsätter honom för. För även om det är han som ropar saker efter människor som han inte känner så är det jag som är förövaren och han som är offret. Det är mycket synd om honom. Han tycker inte om att se en ”invandrare” på gatan, och ändå går jag där utan att visa respekt för hans svaghet. Skulle en representant för den dominerande förklaringen till rasismens återväxt i Sverige anno 2011 analysera situationen så skulle han eller hon förklara att detta var konsekvensen av att de etablerade politiska partierna i landet har ”inte tagit debatten” om ”invandring”. Det måste alltid finnas något som rättfärdigar rasister. I synnerhet de som inte har naziuniform på sig. Och ja, jag hävdar att det alltför ofta handlar om att rättfärdiga trenden än att förklara den. Att en rasistisk gubbe, som försöker knäcka människor han inte känner på det allra mest ynkliga sättet, ska ta ansvar för sina olika typer av handlingar… Det saknas fortfarande sett till helheten. Vad hans förmodade partikamrater har att säga om detta struntar jag i. Jag kan bara konstatera att man använder sig av principen om de stora lögnernas slagkraft. Då kan man låtsas som att man är tapper när man bara är sjukt feg.

Om det för övrigt finns andra sd-cyklister som läser detta kan jag säga att ni inte kommer någonvart med det här beteendet. Åtminstone inte med mig. Jag är inte imponerad av er vilja att demonstrera hat mot främlingar. Min inställning är densamma som Vincenzo Iaquintas: Är det ett krig de vill ha så ska de få det.

Ludd

•2011/02/26 • 16 kommentarer

Uppföljning av Suhonens artikel på P1. Drygt fem minuters debatt om man räknar bort förklaringarna till vad den så kallade debatten egentligen handlar om…

Man kan i alla fall konstatera att det inte finns något att ta ställning till eftersom det intrycket man fick efter debattartikeln var detsamma som man får efter den här korta pratstunden. Suhonen talar fortfarande om ett fenomen som egentligen inte existerar. Åtminstone inte i Sverige. Andreas Malm försöker få fram vad det är som egentligen åsyftas och det framstår mest som att det handlar om teoretiska fantasier. Som om Suhonen störs av att indirekt behöva (enligt hans synsätt) försvara religion bara för att dem som han försvarar råkar ha en religion.

Han säger att han inte vill att Dilsa Demirbag-Sten ska få ta över sekularismen, att det är vänstern som ska ha det begreppet. Men hey, jag vill inte att Dilsa Demirbag-Sten överhuvudtaget ska ha en röst i debatten. Hon står för etnocentrism och okunnighet. Men nu är det som det är. Ska försvaret av mänskliga rättigheter styras efter en vilja att utklassa högern i sekularism eller själva huvudfrågan – människors grundläggande rättigheter?

Fortsätter han på den linjen hamnar han snart (vilket jag för övrigt är övertygad om att han inte kommer att göra) i samma kategori som verklighetsfrånvända muppar typ Christopher Hitchens. Skolbänkssocialism som stegvis förvandlas till närmast fascistisk konservatism.

Suhonens ultimatum

•2011/02/25 • 5 kommentarer

Daniel Suhonen är en av mina absoluta favoritdebattörer, men hans krönika i dagens Aftonbladet betraktar jag som ett stolpskott som i en mardrömssituation skulle kunna bli startpunkten för vänsterns entré i 2000-talets öppna förföljelser av etniskt avvikande människor i det här landet. Som i ”jaha, du behandlades illa, synd, men du förtjänar det ändå, för du är muslim och jag är emot religion”.

Suhonen anser att vänstertyckare saknar klassperspektiv i sina utlägg, och i synnerhet ska detta då gälla diskussionen om muslimer. Att man på så sätt debatterar om religion och identitet utan att ta upp klass gör att högern vinner på det, eftersom den ekonomiska debatten uteblir. Han menar också att man som vänster rimligen är kulturradikal och att det då inte är vettigt att visa ”stöd” för islamistiska organisationer som Hamas, som han menar att bland andra Åsa Linderborg ständigt har gjort, eftersom dessa är kulturkonservativa grupper.

Här är mina spontana åsikter eller tankar

1. Ja, om man debatterar kön och etnicitet så sker det på bekostnad av klass. Tycker då Suhonen att feminism också skall upphöra att diskuteras om det inte ständigt ingår i en klassdiskussion? Det låter inte direkt så med tanke på att han klagar på ett fall inom socialdemokratin där man har nonchalerat hbt-frågor för att man fokuserat för mycket på muslimers rättigheter (eller nåt).

2. Även om det stämmer att den nyliberala politiken tjänar på att avsäga sig olika samhällsproblem genom att ta fram etniska konflikter som förklaringsmodeller så är det inte under vänsterns kontroll att människor blir trakasserade på grund av sin etnicitet. Det handlar om människors lika värde och man kan inte låta rasism stå oemotsagt bara för att samhället borde se den ekonomiska verkligheten istället för att hävda en etnisk grupps överhöghet framför en annan. När det väl begås brott på rasistiska grunder, då måste man ändå säga emot.

3. Det här ”stödet” för islamister som Suhonen pekar på… Existerar det överhuvudtaget? Att vänstern sympatiserar med Hamas som en del av den palestinska oppositionen mot ockupationens förtryck och attacker, och att den erkänner dess rätt att vara en ledande aktör i Palestina, vilket grundas i ett demokratiskt val, är även det en fråga om grundläggande rättigheter. Att Åsa Linderborg och andra skulle vara nåt i stil med ”Hamasvänner” känns faktiskt som struntprat. Vill Suhonen att vi ska kräva ett ultimatum i form av vänsterideologi i utbyte mot erkännande av mänskliga rättigheter?

 

Libya Rock

•2011/02/22 • Kommentera

Så då var det alltså Muammar Qadaffis tur att pensionera sig?

Det blir i så fall slutet på världspolitikens enda riktiga rockstjärna. En åldrande rockstjärna. Det enda som saknas är en gitarr eller piano. Det handlar inte om att vara excentrisk eller galen. Det är bara det där som man ser hos alla avdankade stjärnor (typ Little Richard). Det ser bedrövligt ut, men det är vad det är. Rock ‘n’ roll. Man måste leva det och det har Momo gjort.

Ta det inte ifrån mig.